Mia's blogg

Illamående har jag varit sedan vecka 11 och under de senaste 3 veckorna var det som värst. Illamående typ hela tiden, springande precis innan jag skulle åka till jobbet varje morgon. Har sluppit spy på jobbet även om jag blev illamående ofta, men på kvällen var det dåligt igen och jag har haft svårt att laga middag eftersom oset bara inte har funkat. Idag, för första gången på länge känns det hyfsat. Man vågar knappt säga det. Istället märks det tydligt att magen växer och att den lilla tjejen där inne kräver mer och mer plats. Det rör sig ofta och jag märker tydligt att det spänner, lite känsla av mensvärk nästan. Vissa dagar är magen stenhård som en fotboll, andra lite mer avslappnad. Det är rätt häftigt hur kroppen fungerar och utvecklingen sker. I morgon är det dags för andra ultraljudet. Tydligen ska inte en barmorska utföra det, utan samma överläkare som gjorde fostervattenprovet. Dubbelkollade i början av veckan eftersom jag ville säkerställa att jag inte fick samma ...

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

 Den 25:e april (vecka 12 i graviditeten) åkte min sambo och jag till Kvinnokliniken i Värnamo för att göra ett s.k. KUB-test. Det är helt frivilligt. Men eftersom jag är över 35 år gammal (37 i år), kände jag att det inte var fel att göra det. Väl på mottagningen var jag lite nervös. Vi fick inte komma in förrän 20 minuter efter bokad tid och barnmorskan hälsade knappt. De som känner mig vet att jag är väldigt social och lätt att ha att göra med. Så jag försökte få igång en konversation under tiden som ultraljudet började. Jag ställde frågor om vad vi såg, vad det var hon skulle titta på osv. Men under hela ultraljudet kändes det som att barnmorskan inte ville prata. Hon svarade väldigt kort och nästan otrevligt.  I en av situationerna frågade jag om man redan nu kan se kön på ultraljudet. Svaret var "Varför undrar du det?". Jag blev förvånad över svaret. Svarar man ens så? Jag förklarade att det hade roligt att veta om man redan kan se det, men att det i sig inte var så vik...

 Att berätta om graviditet i ett tidigt stadie som 5:e veckan är ju givetvis en risk. Samtidigt så är man ju faktiskt gravid. Om man skulle få missfall så är ju det en lika naturlig del som att graviditeten skulle fortsätta. Om ett missfall skulle hända så gör det ju inget att folk visste, för då blir ju förståelsen för sorg desto större. Så jag ser inte problemet med att berätta. Så igår skulle jag efter chocken i Göteborg berätta dels för min chef och dels för min sambo. På vägen till Jönköping ringde min syster och det var väldigt roligt att dela den chockartade men glada nyheten med henne. Hon har varit ett otroligt stort stöd i de problem jag haft med sjukvården kring barnlöshet tidigare. Så glad att jag har henne som stöd, hon är fantastisk. Även mamma har hjälpt mig och peppat massor i detta. Jag är glad över att jag har den familj jag har! Väl i Jönköping fick det bli ett lunch och shopping-stopp på Asecs. Där hittade jag skor, strumpor och en jättesöt dräkt till bebis som ...

Efter att ha varit barnlös, dvs inte blivit gravid trots försök, sedan augusti 2020 har det nu äntligen hänt! Jag är gravid!!! Igår 8/3 2022 åkte jag till Göteborg för att träffa en gynekolog som skulle kunna hjälpa mig att utreda varför jag inte blir gravid. Min egen förmodan - PCOS. Landstinget i  Jönköping vägrade ju att ens träffa mig pga för högt BMI.  Väl i Göteborg åkte jag förbi kliniken dit jag skulle. Jag kom dock inte fram eftersom det, som alltid, var vägarbete i Göteborg just där. Jag körde fel och kom ut i en helt annan ände av stan. Närmsta parkering - Nordstan. Fel sida av stan. Jag satte fart att gå mot adressen dit jag skulle. GPS:en sa 20 minuter. Det var 10 minuter tills jag skulle ha min tid. Stessad, genomsvettig och slut kom jag fram efter 20 minuter. Hade peppat mig själv hela vägen för att inte ge upp. Jag hade ju ett mål med varför jag hade tiden. Framme vid disken för att tas emot säger kvinnan att jag skulle vara på deras andra mottagning. 30 minute...

Idag har varit en supereffektiv dag. Hämtat grejer från mitt hus i Huskvarna i förrådet i källaren som ska till lägenheten i Värnamo där jag bor nu.  Passade på att åka förbi några affärer som inte finns i Värnamo och fyndade träningstights och en softshelljacka. Supernöjd! Väl hemma har allt packats upp och sen kom det. Kände mig svag, sjukt illamående och lite snurrig. Fick lägga mig i sängen och vila en stund. Sedan åt jag lite, men det hjälpte inget. Nu sitter jag ynklig i soffan och tittar på Sex in the City. Bästa ynklighets-serien *garv*.  Tror det jag känner kan vara biverkningar av tabletterna tyvärr. Det har ju gått så bra hittills, men tydligen inte ovanligt under upptrappningsfasen. Hoppas att det går över snart!

 Igår hade jag avstämning med min läkare kring hur första veckan med intag av Mysimba gått. Som jag skrev i mitt inlägg igår så fungerar det förvånansvärt bra. Effekten är bra och jag märker tydlig skillnad vad gäller mättnad, hunger och känsla av "belöning". Mättnaden kommer fortare, hungern känns inte lika tydlig och med "belöning" menar jag den där känslan av att stilla ett sug.  När jag är hungrig nu känns det mer som att "det är dags att äta för energin börjar ta slut", tidigare kunde det vara "HUNGRIG! GE MIG MAT!". Det vill säga impulskontrollen eller inpulsstyrkan är mycket mer reglerad. Gällande belöningskänslan så är det ju framför allt suget som försvunnit. För min del handlar det om kolhydrater i allmänhet, men framför allt chips/ostbågar och sockersug. Jag känner inte behovet av det. Det är detta som gjort att jag lättare kan följa tallriksmodellen som jag beskrev i gårdagens inlägg. Jag är inte sugen på allt skräp och jag får inte h...

Den här veckan gick otroligt snabbt. Vid lunch idag har jag avstämning med min läkare om hur det går. Idag trappar jag upp till 2 tabletter per dag. En på morgonen till frukost och en på kvällen till middagen. Jag är positivt överraskad över medicinen. Den gör det lättare för mig att göra bra val. Mitt sockersug är som bortblåst. När jag äter socker är det inte ens särskilt gott. Fick en semla av min sambo på fettisdagen, jag åt den inte ens för att jag inte var sugen på kvällen. Hade visserligen ätit en och mått dåligt hela eftermiddagen på jobbet (den var god men för mastig), men ändå. I vanliga fall hade jag smällt i mig den jag fick på kvällen också.  Tallriksmodellen är ett faktum nu. Sallad - minst hälften 50%. Max 1dl kolhydrater 10-15%. Resten är proteiner dvs ca 35-40%. Hittills har jag ätit mest kyckling som protein. Men konstaterade hos läkaren att jag har för lågt järnvärde när vi tog blodprovet. Så jag köpte hem rött kött igår. Det är ju verkligen jättegott, men jag ät...

Det innebär många saker att inte bli gravid när man anser att man borde kunna bli det. För min del började det med att jag tog beslutet att ta ut min spiral, detta var i augusti 2020. Ganska snart efter att jag tagit ut spiralen märkte jag att kroppen började "leva" igen. Det var som att hela kroppen gått i ide under låååång tid och nu klättrade ur sin koja och började sträcka ut sig och njuta av solljuset igen. Jag blev piggare, mitt känsloliv blev mer levande och min sexdrift ökade. Min kropp fungerade som den skulle igen, tänk om jag vetat detta tidigare!  Sedan jag var 16 har jag gått på hormoner. Först P-piller, under två perioder körde jag P-ring (Uva-ring) och under två perioder använde jag kopparspiral. De senaste 10 åren har jag haft hormonspiral. Nu när jag vet hur hormonerna faktiskt påverkade mig kan jag säga att det är sjukt att vi gör sånt mot våra kroppar. Självklart är preventivmedel viktiga, i dagsläget finns ju inga andra "smidiga" preventivmedel. ...

Sedan förra veckan testar jag en medicin som ska hjälpa mot övervikt. Den påverkar signalsubstanserna kring hunger och belöning i hjärnan. Medicinen heter Mysimba och innehåller två aktiva ä mnen naltrexonhydroklorid och bupropionhydroklorid.  Jag som är lite nördig och kommer från en familj som tycker att medicin är ett intressant ämne tittade på vad de substanserna används till annars. Det ena används i "sluta röka" medicin och det andra i "sluta dricka" medicin. Jag blev så full i skratt. Men visst, det är ju belöningscentrat i hjärnan som spelar ett spratt med dessa beroenden precis som maten gör i fallet kring övervikt.  I mitt fall har det oftast handlat om 3 faktorer för att gå ner i vikt: Punkt 1 kan nog inte medicinen påverka så mycket, kanske möjligen att jag äter mindre för att jag inte är så hungrig. Snarare är det dock jag som måste se till att möjliggöra att kunna äta mer mellanmål. Ta med mig frukt till jobbet till exempel och bli bättre p...

Jag har alltid tyckt om barn. Men den där längtan efter barn som många pratar om har nog inte funnits. Ändå har jag de senaste 2 åren känt "nu eller aldrig". Jag är född 1985, om 3 år är jag alltså 40. Så på något vis känns den där 40-års gränsen lite magisk. Att i alla fall ha fått ett barn innan 40 hade varit bra. Kanske vore ett barn också tillräckligt, just för att jag är sjukt rädd för att omställningen med barn blir för stor. Jag ser vad barn gjort med vänner runtomkring mig. Livet blir helt annorlunda och de förändras. Trötta, slitna och ärligt talat ofta rätt tråkiga. Inte alla, men det är som att livet med den njutning och den frihet som man har utan bara blåser iväg. Kanske har jag för få vänner som ser till att ta sig i kragen och faktiskt bara fortsätter och barnen får hänga på. Men det är så jag skulle vilja ha det. När jag menar njuta av livet menar jag allt annat än vilda fester. Men jag menar resor, hälsa på vänner spontant, gå ut på middagar etc. När jag var ...

Under tiden sommaren 2020 till vintern 2022 körde jag Viktväktarna, endast online via app, inga möten. Jag kände att vikten inte var hållbar och gick ner 10 kilo på 12 månader. En långsam och stabil viktnedgång. Men sedan sa det stopp. TOTALSTOPP! De senast 6 månaderna, dvs sedan sommaren 2021 har det inte hänt någonting. Jag pendlar +/-2-3 kilo vilket är normalt för min del när jag står still i vikten. Sommaren 2021 började jag träna. Jag går på gym där jag dels styrketränar och dels går på pass. Jag gillar båda och det går i perioder vad jag gör mer eller mindre av. Nu tränar jag oftast 2-4 dagar per vecka. Självklart finns det veckor jag inte hinner med mer än 1-2 gånger per vecka och det är också okej.  Just nu längtar jag till våren och sommaren. Då tar jag hellre cykeln till affären eller in till stan, eller till vänner och stranden, jag spelar discgolf och jag är över lag ute och rör på mig mycket mer. Den här sommaren ser jag verkligen fram emot eftersom min sambo och jag h...

När du ska opereras för Gastric Bypass vet du egentligen inte vad du gett dig in på. Kanske i stora drag och vad effekten kan innebära, men du vet inte exakt vad som ska hända. Här kommer mina upplevelser. Redan på sjukhuset efter uppvaket i rummet under de först 8-12 timmarna började det med att spy upp en massa blod. Det hade ju givetvis samlat sig i magen under operationen och kroppen klarade inte av att ta hand om det och det var väl tvunget att komma ut. Jag spydde och spydde och spydde. Vidrigt!  Sedan som efter de flesta andra operationerna när man varit nedsövd handlade det om att komma upp på toa och kissa. Snacka om smärta i hela magen efter att den varit uppblåst och med ärr. Tänk dig den värsta träningsvärken du kan ha + magknip deluxe och sedan ska du först upp ur sängen och sedan ner på toaletten när du väl är där. Sedan dessutom ta i för att få ut kisset eftersom det inte är så lätt när man varit nedsövd. Det gick bra, men var inte trevligt alls. I mitt fall hade des...

 Hej! 2014 gjorde jag en Gastric Bypass. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har flyttat 3 gånger, jag har bytt partner 2 gånger och utöver det har jag både hunnit gifta mig och skilja mig. Det har som ni förstår hänt massor. Men något jag tänkte återkomma till är vikten. Jag gick ner till strax under 90 kilo när jag hade gjort min GBP. Nu är jag 8 år senare tillbaka på exakt samma vikt som precis innan operationen. Precis innan operationen fick jag (som ni kan läsa i tidigare inlägg) göra en VLCD (Very Low Calory Diet) med shakes. Då gick jag ner 10% av min kroppsvikt för att kunna få göra operationen. Hade jag inte klarat det så hade jag inte fått göra operationen. Jag började på 125 kilo, det som jag vägt allra mest och gick ner till ca 112 kilo innan op. Det är där jag är tillbaka nu. Med facit i hand tycker jag inte att gastric bypass var värt det.  Orsakerna till viktuppgången tror jag var dels att jag för fort efter op började öka storleken på portionerna igen. Dels höl...