Mia's blogg

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv

 Den 25:e april (vecka 12 i graviditeten) åkte min sambo och jag till Kvinnokliniken i Värnamo för att göra ett s.k. KUB-test. Det är helt frivilligt. Men eftersom jag är över 35 år gammal (37 i år), kände jag att det inte var fel att göra det. Väl på mottagningen var jag lite nervös. Vi fick inte komma in förrän 20 minuter efter bokad tid och barnmorskan hälsade knappt. De som känner mig vet att jag är väldigt social och lätt att ha att göra med. Så jag försökte få igång en konversation under tiden som ultraljudet började. Jag ställde frågor om vad vi såg, vad det var hon skulle titta på osv. Men under hela ultraljudet kändes det som att barnmorskan inte ville prata. Hon svarade väldigt kort och nästan otrevligt.  I en av situationerna frågade jag om man redan nu kan se kön på ultraljudet. Svaret var "Varför undrar du det?". Jag blev förvånad över svaret. Svarar man ens så? Jag förklarade att det hade roligt att veta om man redan kan se det, men att det i sig inte var så vik

 Att berätta om graviditet i ett tidigt stadie som 5:e veckan är ju givetvis en risk. Samtidigt så är man ju faktiskt gravid. Om man skulle få missfall så är ju det en lika naturlig del som att graviditeten skulle fortsätta. Om ett missfall skulle hända så gör det ju inget att folk visste, för då blir ju förståelsen för sorg desto större. Så jag ser inte problemet med att berätta. Så igår skulle jag efter chocken i Göteborg berätta dels för min chef och dels för min sambo. På vägen till Jönköping ringde min syster och det var väldigt roligt att dela den chockartade men glada nyheten med henne. Hon har varit ett otroligt stort stöd i de problem jag haft med sjukvården kring barnlöshet tidigare. Så glad att jag har henne som stöd, hon är fantastisk. Även mamma har hjälpt mig och peppat massor i detta. Jag är glad över att jag har den familj jag har! Väl i Jönköping fick det bli ett lunch och shopping-stopp på Asecs. Där hittade jag skor, strumpor och en jättesöt dräkt till bebis som jag

Efter att ha varit barnlös, dvs inte blivit gravid trots försök, sedan augusti 2020 har det nu äntligen hänt! Jag är gravid!!! Igår 8/3 2022 åkte jag till Göteborg för att träffa en gynekolog som skulle kunna hjälpa mig att utreda varför jag inte blir gravid. Min egen förmodan - PCOS. Landstinget i  Jönköping vägrade ju att ens träffa mig pga för högt BMI.  Väl i Göteborg åkte jag förbi kliniken dit jag skulle. Jag kom dock inte fram eftersom det, som alltid, var vägarbete i Göteborg just där. Jag körde fel och kom ut i en helt annan ände av stan. Närmsta parkering - Nordstan. Fel sida av stan. Jag satte fart att gå mot adressen dit jag skulle. GPS:en sa 20 minuter. Det var 10 minuter tills jag skulle ha min tid. Stessad, genomsvettig och slut kom jag fram efter 20 minuter. Hade peppat mig själv hela vägen för att inte ge upp. Jag hade ju ett mål med varför jag hade tiden. Framme vid disken för att tas emot säger kvinnan att jag skulle vara på deras andra mottagning. 30 minuter bort ti