Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov.
Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.
Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedövning, utan bara ett stick rakt in.
Läkaren förklarade hur hon resonerade kring var hon tänkte sticka in nålen. Fostret skulle ligga på "andra sidan" av livmodern för att det inte skulle finnas någon risk att nålen skulle kunna skada bebisen. Så bra när hon förklarade under tiden.
Sedan steriliserade de hela magen med alkohol, lade på en duk med hål för att kunna sätta nålen när de hittat rätt punkt i kombination med ultraljudet hela tiden också. Mitt i allt detta hade dock den lille rackaren i magen flyttat på sig, så de fick byta sida. Lite komiskt i det allvarliga. Men de hittade en ny punkt att sätta nålen fort.
Jag tog ett djupt andetag, för jag var ju givetvis nervös. "Så djupt får du inte andas sedan, du får ta lätta och mer ytliga andetag så att det inte rör sig så mycket sedan" sa läkaren. Jag andades därefter. Sedan sa läkaren "Nu sticker jag". Jag höll still och kände sticket och sedan en obehagskänsla som är svår att beskriva.
Det närmsta jag kan beskriva känslan med är att sätta in en spiral. Du känner inte fullt ut, men någon är inne i livmodern och pillar med något som inte ska vara där. Kramp, nästan som en icke övergående mensvärk och sedan har du inte kontroll på hur lång tid det ska hålla på. Du kan inte andas ordentlige, utan bara ytligt. Jag började i princip att hyperventilera. Det var så fruktansvärt obehagligt. Inte ont, men noll kontroll. Jag började gråta och kände mig maktlös.
Osäker på exakt hur lång tid det tog. Men helt plötsligt sa läkaren "Nu kommer de kännas lite obehagligt och kanske göra lite ont, för nu tar jag ut nålen" och sedan gjorde hon det. Kan säga att det var INGET mot vad jag nyss känt. För det gick så fort. Sedan fick jag ett plåster på stället där nålen suttit och barnmorskan lugnade mig med att det såg jättebra ut och visade stolt en liten behållare med en mycket ljusgul vätska. "Detta är fostervattnet" sa hon och log.
Det var häftigt att se att det där är vad som omger den lilla bebisen. Inte äckligt eller märkligt på något sätt. Det där var värdefulla grejer som nu skulle analyseras i Linköping.
Läkaren stannade och sa "Det kunde absolut inte ha gått bättre, jag är mycket nöjd med hur det gick". Vilket också kändes skönt att höra. Jag blev informerad om att läckte det fostervatten eller skulle jag börja blöda skulle jag ringa och komma in direkt. Resten av dagen skulle jag vila och ta det lugnt. Det kändes fortfarande lite ömt och som en lätt mensvärk i magen både den dagen och dagen efter, vilket gjorde att jag arbetade hemifrån.
Ingen blödning, inget vatten, allt kändes okej. Men nu skulle det ta 1-2 veckor igen innan resultatet skulle komma. Det skulle komma med brev. Denna eviga väntan. Men nu hade det slått mig. KUB-testet var bara en riskBEDÖMNING, inte ett resultat och inget som var bestämt. Det var en bedömning som gjordes för att det skulle kunna finnas en risk. Men min hjärna hade inte fattat det. Tre veckor hade jag varit mer eller mindre förstörd eftersom min hjärna var helt besatt av tanken kring risken och vad som skulle häda om det var så att testet skulle visa att barnet hade kromosomavvikelse. Men helt plötsligt kände jag mig lugnare. Självklart med en rationell insikt om att det skulle kunna vara så, men även att det faktiskt inte alls behövde vara så. Chansen att det innte var så var ju 49 av 50. Risken att det skulle vara en kromosomavvikelse var 1 av 50. Så varför skulle just vi ha varit de 1 av 50??
Kommentarer