Fortsätt till huvudinnehåll

Gravid (skrivet 3 mars 2022, men publicerat 24 maj 2022)

Efter att ha varit barnlös, dvs inte blivit gravid trots försök, sedan augusti 2020 har det nu äntligen hänt! Jag är gravid!!!

Igår 8/3 2022 åkte jag till Göteborg för att träffa en gynekolog som skulle kunna hjälpa mig att utreda varför jag inte blir gravid. Min egen förmodan - PCOS. Landstinget i  Jönköping vägrade ju att ens träffa mig pga för högt BMI. 

Väl i Göteborg åkte jag förbi kliniken dit jag skulle. Jag kom dock inte fram eftersom det, som alltid, var vägarbete i Göteborg just där. Jag körde fel och kom ut i en helt annan ände av stan. Närmsta parkering - Nordstan. Fel sida av stan. Jag satte fart att gå mot adressen dit jag skulle. GPS:en sa 20 minuter. Det var 10 minuter tills jag skulle ha min tid. Stessad, genomsvettig och slut kom jag fram efter 20 minuter. Hade peppat mig själv hela vägen för att inte ge upp. Jag hade ju ett mål med varför jag hade tiden.

Framme vid disken för att tas emot säger kvinnan att jag skulle vara på deras andra mottagning. 30 minuter bort till fots. Jag kände mig sååå uppgiven!

Jag gav mig ut igen. Utanför byggnaden stog en elsparkcykel. Vad hade jag att förlora??? Jag laddade ner appen, scannade och sedan bar det av. Vart tredje kvarter stannade jag för att se att jag åkt rätt. Detta var ju lite kul, men jag var sönderstressad. Väl framme hittade jag inte dörren på byggnaden. Jag frågade en gammal man som satt på en bänk som visade mig vart jag skulle gå in. Vilken tur!

In genom dörren och upp med hissen. Jag ville sjukna genom jorden. Men jag skulle bara till den där förbaskade gynekologen!!! Uppe vid receptionen möttes jag av en supertrevlig tjej, jag själv var i princip i upplösningstillstånd. Jag var 40 minuter sen och var rädd för att jag nu skulle ha förlorat min tid.

Hon bad mig sätta mig ner och vänta. 5 minuter senare kom gynekologen och bad mig komma in. Tydligen var det inte första gången något sådant hade hänt. Och jag som kände mig så uppgiven och hade stressat så.

Gynekologen frågade min om senaste mensen, vad jag har för problem och vad jag ville att hon skulle titta på. Jag pratade om PCOS och om att jag inte blivit gravid på 1,5 år. Berättade även att jag var några dagar sen vad gäller mensen. Skulle fått den i lördags och nu var det tisdag. Hennes spontana fråga var "Du är inte gravid?". Mitt svar var "Nej, det har jag svårt att tro, den är nog bara sen, det kan ju hända".

Jag fick klä av mig och sätta mig i stolen. Hon undersökte mig först och sedan gjorde vi ultraljud. Jag var tyst och efter att hon tittat runt några sekunder säger hon "Du är gravid". Jag blev så paff. "Du skojar med mig!". "Nej titta där" sa hon och visade på en liten vit ring bland allt det svart-gråa på skärmen. Du är gravid i vecka 5. Jag brast i gråt, chockad och glad. "Är det sant???" brast jag ut. "Ja du kan vara säker" svarade hon.

Lånad bild, men väldigt likt det jag såg

Jag fick sätta mig i fåtöljen gråtandes och skrattandes. Det här var ju helt otroligt! Jag krängde på mig kläderna och frågade "Vad händer nu då?". "Du hör av dig till mödravården där du bor och de kommer bjuda in dig till ett ultraljud om några veckor, sedan rullar det på av sig självt.". Hon tillade "Det som hänt precis är inte ovanligt. Högst troligen när du bestämde dig att kolla upp vad som var fel, började du slappna av. Vårt psyke styr mer än vad vi tror. Det kan mycket väl vara så att när du bestämt dig, så blev du redo". Jag nickade och jakade, sådana historier har man ju hört om förut. Par som planerat IVF, åkt på semester och sedan kommit tillbaka för att påbörja behandlingen för att konstatera att de blivit gravida under semestern. Eller par som bestämt sig för att adoptera, när godkännandet kommer så blir de gravida själva. Listan med exempel kan göras lång.

"Men nu.." sa hon "...ska du ta dig en riktigt god fika och fira. Det här är ju värt att fira stort?!". Jag nickade och tackade så mycket för hjälpen.

Sedan åkte jag hissen ner igen och gick ut. Jag var otroligt chockad. Jag stannade till och försökte ringa min syster. Gråtandes och snörvlandes. Inget svar, hon jobbade. Då blev det mamma. Hon svarade och jag började gråta. "Men herregud, vad har hänt?" svarade hon. "Jag är gravid, i vecka 5" fick jag ur mig, jag kunde knappt prata. Oj, då blev det liv i luren med glada tillrop och lyckönskningar. Jag kunde knappt ta till mig av det som sas och jag svarade. Men vad exakt vi pratade om minns jag knappt. Jag var i sån chock. Jag gick samtidigt som vi pratade tillbaka mot Nordstan. 30 minuter tog det och det var nog vad jag behövde för att lugna ner mig. Efter samtalet tog jag mig min fika, jag gick till apoteket för att inhandla de kosttillskott jag skulle ta och sedan bar det av till Jönköping där jag stannade på A6 för att köpa en överraskning till min sambo innan jag skulle till kontoret där jag planerade berätta för min chef. Mer om detta i nästa inlägg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...