Den 25:e april (vecka 12 i graviditeten) åkte min sambo och jag till Kvinnokliniken i Värnamo för att göra ett s.k. KUB-test. Det är helt frivilligt. Men eftersom jag är över 35 år gammal (37 i år), kände jag att det inte var fel att göra det.
Väl på mottagningen var jag lite nervös. Vi fick inte komma in förrän 20 minuter efter bokad tid och barnmorskan hälsade knappt. De som känner mig vet att jag är väldigt social och lätt att ha att göra med. Så jag försökte få igång en konversation under tiden som ultraljudet började. Jag ställde frågor om vad vi såg, vad det var hon skulle titta på osv. Men under hela ultraljudet kändes det som att barnmorskan inte ville prata. Hon svarade väldigt kort och nästan otrevligt.
I en av situationerna frågade jag om man redan nu kan se kön på ultraljudet. Svaret var "Varför undrar du det?". Jag blev förvånad över svaret. Svarar man ens så? Jag förklarade att det hade roligt att veta om man redan kan se det, men att det i sig inte var så viktigt. Barnmorskan snäste "Det är för tidigt för att se det". Hur skulle jag kunnat veta det? Det är första barnet, men inte ens det hade hon frågat, heller inte hur jag mår eller något annat som en person som hade kunnat föra ett samtal hade gjort.
Efter undersökningen blev vi hänvisade in på barnmorskans kontor och där skulle vi få reda på resultatet.
Barnmorskan knapprade på datorn, troligen för att få in den data som skulle leda till resultatet. Hon började med att säga att riskbedömningen indikerade att det fanns 1:50 risk för att barnet kunde ha en kromosomavvikelse för Trisomi 21, Downs Syndrom. I min hjärna började tankarna flöda. 1:50 är inte mycket och vad innebär detta. Frågorna som svirade i mitt huvud var - Vad är det för faktorer som leder till det här resultatet?
Det som inte gick in i min hjärna var att det är en "riskbedömning". Det är inget resultat och ingen diagnos. Men just där och då kändes det som jordens undergång.
Downs synrom behöver inte vara världens ände. Men för mig som troligen bara vill ha ett barn och som dessutom gör karriär och tycker om att leva livet fullt ut, kan helt enkelt inte tänka mig att offra så mycket energi, tid och extra omsorg en sådan diagnos skulle kunna betyda. Det är min helt personliga bedömning och den kan ingen ta ifrån mig, att ha åsikter om den är inte relevant. För det är inget någon som inte varit i exakt samma situation kan förstå sig på.
Vi blev direkt erbjudna att göra ett NIPT-test samma dag. Det innebar att jag fick ta ett blodprov på labbet. Detta ger ett 99% säkert resultat, dels om det finns någon form av trisomi/kromosomavvikelse, men också könet på barnet.
1-2 veckor skulle det ta innan resultatet skulle komma via 1177.se. 1 vecka gick. Inget resultat. 2 veckor gick, inget resultat. Dock kom ett telefonsamtal den . Det var en läkare som ringde från Kvinnokliniken. Hon berättade att det i vissa fall kan vara så att testet inte kan avläsas. I mitt fall handlade det om att mitt blod innehöll för lite av barnets blod. Tydligen kan det bli så ibland. Vid frågan om ett till NIPT var aktuellt var svaret att risken fanns att resultatet blev det samma och då hade vi så att säga "slösat" två veckor till. Så hennes förslag var att istället göra ett fostervattenprov. Så det bokades in istället. Mer om fostervattenprovet i nästa inlägg.
Kommentarer