Fortsätt till huvudinnehåll

Uppdatering och tankar 8 år efter GBP

 Hej!

2014 gjorde jag en Gastric Bypass. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har flyttat 3 gånger, jag har bytt partner 2 gånger och utöver det har jag både hunnit gifta mig och skilja mig. Det har som ni förstår hänt massor. Men något jag tänkte återkomma till är vikten. Jag gick ner till strax under 90 kilo när jag hade gjort min GBP. Nu är jag 8 år senare tillbaka på exakt samma vikt som precis innan operationen. Precis innan operationen fick jag (som ni kan läsa i tidigare inlägg) göra en VLCD (Very Low Calory Diet) med shakes. Då gick jag ner 10% av min kroppsvikt för att kunna få göra operationen. Hade jag inte klarat det så hade jag inte fått göra operationen. Jag började på 125 kilo, det som jag vägt allra mest och gick ner till ca 112 kilo innan op. Det är där jag är tillbaka nu. Med facit i hand tycker jag inte att gastric bypass var värt det. 

Orsakerna till viktuppgången tror jag var dels att jag för fort efter op började öka storleken på portionerna igen. Dels höll sig inte "dumping-effekten" mer än ett par år. Jag kan fortfarande få dumping, men det sker väldigt sällan och bara när jag överäter fett och socker i för stora mängder på samma gång. Ett bra exempel på något som jag har svårt för fortfarande är gräddglass, där snackar vi fett och socker i stora mängder på samma gång. Sedan har jag haft längre perioder där jag inte har tränat aktivt. Så många bäckar små har gjort att vikten smugit sig på kan man säga.

Min känsla, som är helt ovetenskaplig, är att jag alltid haft en kropp som är otroligt bra på att anpassa sig. När jag drog av mitt korsband och opererade knäet för att få ett nytt konstgjort korsband, kunde jag böja knäet till den grad jag skulle redan efter bara några dagar. Min teori är att något liknande hänt med min Gastric Bypass -min kropp har anpassat sig till att bli så "normal" som möjligt igen även efter traumat som operationen innebar. Traumat var ju framför allt fysisk med tanke på den stora förändringen, men även psykiskt. Den psykiska delen tänkte jag skriva om, för i mina tidigare inlägg har jag bara skrivit så mycket positivt om operationen. Men den hade också en baksida... Mer om det i ett senare inlägg.







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Long time ago....

....since I wrote oruploaded pictures now. But now there is a BIG update.... So here we go.... This is from July last year.....we found a house in wich we moved to in December... This is from just before christmas. Of course we had to have a KOLDBY in front of the open stove... Lovely....the cats think so too by the way....if you don't look out you don't see them an almost stumble over them.... *hehe* The Christmas-Tree 2009... 4. February 2010....such a beautiful morning....like an ocean of mist and dew in the valley... The picture is taken from outside the house... The first BIG project in our house. Coulour and refresh the dressing-room. First day, taking all old ugly shelfs off. Filling the holes and making new ones for the new shelfs. Thaks to our friends who helped us. Without you we would never have been able to make it! The colour on the top is the one I chose for the room. It's of course always hard to know from a sample, but afterwards I figured that it was a real...

Midjemått och Träning

Idag känns det betydligt mycket bättre när jag vaknade. Än så länge inga frestelser. Jag kom på att sista gången jag var på läkarbesök i Eksjö så mätte vi omfånget av midjan. Då var omfånget 110cm så jag bestämde mig idag att se om det kanske har förändrats. Vikten har ju stått still ett tag tills nu (vägde redan 2 kg mindre på vågen i morse!!!) så jag tänkte att jag måste testa. Efter att ha hittat ett måttband mdrog jag ihop bandet på samma ställe som sjuksköterskan gjorde sist och konstaterade att idag är omfånget 104cm. Kan ni fatta att jag är lycklig?! Så nu blev jag så motiverad att jag kände att jag till och med ville till gymmet. Jag ska lyckas med detta och hör sen! Nu blir det kämpa i ytterligare 25 dagar :-) Kram på er! / Mia

Den 14:e Februari 2006 (Alla hjärtans dag)

Idag skulle jag till skolan som vanligt. Jag klev upp ur sängen, gjorde mig i ordning och sedan ner för trapporna, ut genom dörren och mot busshållplatsen. Strax innan busshållplatsen kände jag bara att jag gled till och i nästa sekund satt jag på backen. Det var en isfläck mitt på gatan som jag inte hade sett. Jag reste mig upp, granskade kläderna, de var hela och rena. Skönt. Sedan skulle jag plocka upp väskan. Axelremmen hade gått av. Så nu skulle jag behöva gå och släpa på väskan i handen hela dagen. Vilket jobb! I min väska har jag dator, papper, tidningar, ja, allt som behövs. Hur tungt som helst. Är det så svårt att sanda eller salta trottoaren i stan? Varför ska det vara lätt att ta sig fram med bil men inte till fots? I princip alla vägar i hela Jönköping är saltade, grusade eller sandade. Men trottoarerna är helt isbetäckta! De är inte sandade, inte saltade och definitivt inte skottade. Jag tycker det är urdåligt. Ska man inte uppmuntra att folk går och tar bussen istället fö...