Fortsätt till huvudinnehåll

Uppdatering och tankar 8 år efter GBP

 Hej!

2014 gjorde jag en Gastric Bypass. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har flyttat 3 gånger, jag har bytt partner 2 gånger och utöver det har jag både hunnit gifta mig och skilja mig. Det har som ni förstår hänt massor. Men något jag tänkte återkomma till är vikten. Jag gick ner till strax under 90 kilo när jag hade gjort min GBP. Nu är jag 8 år senare tillbaka på exakt samma vikt som precis innan operationen. Precis innan operationen fick jag (som ni kan läsa i tidigare inlägg) göra en VLCD (Very Low Calory Diet) med shakes. Då gick jag ner 10% av min kroppsvikt för att kunna få göra operationen. Hade jag inte klarat det så hade jag inte fått göra operationen. Jag började på 125 kilo, det som jag vägt allra mest och gick ner till ca 112 kilo innan op. Det är där jag är tillbaka nu. Med facit i hand tycker jag inte att gastric bypass var värt det. 

Orsakerna till viktuppgången tror jag var dels att jag för fort efter op började öka storleken på portionerna igen. Dels höll sig inte "dumping-effekten" mer än ett par år. Jag kan fortfarande få dumping, men det sker väldigt sällan och bara när jag överäter fett och socker i för stora mängder på samma gång. Ett bra exempel på något som jag har svårt för fortfarande är gräddglass, där snackar vi fett och socker i stora mängder på samma gång. Sedan har jag haft längre perioder där jag inte har tränat aktivt. Så många bäckar små har gjort att vikten smugit sig på kan man säga.

Min känsla, som är helt ovetenskaplig, är att jag alltid haft en kropp som är otroligt bra på att anpassa sig. När jag drog av mitt korsband och opererade knäet för att få ett nytt konstgjort korsband, kunde jag böja knäet till den grad jag skulle redan efter bara några dagar. Min teori är att något liknande hänt med min Gastric Bypass -min kropp har anpassat sig till att bli så "normal" som möjligt igen även efter traumat som operationen innebar. Traumat var ju framför allt fysisk med tanke på den stora förändringen, men även psykiskt. Den psykiska delen tänkte jag skriva om, för i mina tidigare inlägg har jag bara skrivit så mycket positivt om operationen. Men den hade också en baksida... Mer om det i ett senare inlägg.







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...