Fortsätt till huvudinnehåll

Uppdatering och tankar 8 år efter GBP

 Hej!

2014 gjorde jag en Gastric Bypass. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har flyttat 3 gånger, jag har bytt partner 2 gånger och utöver det har jag både hunnit gifta mig och skilja mig. Det har som ni förstår hänt massor. Men något jag tänkte återkomma till är vikten. Jag gick ner till strax under 90 kilo när jag hade gjort min GBP. Nu är jag 8 år senare tillbaka på exakt samma vikt som precis innan operationen. Precis innan operationen fick jag (som ni kan läsa i tidigare inlägg) göra en VLCD (Very Low Calory Diet) med shakes. Då gick jag ner 10% av min kroppsvikt för att kunna få göra operationen. Hade jag inte klarat det så hade jag inte fått göra operationen. Jag började på 125 kilo, det som jag vägt allra mest och gick ner till ca 112 kilo innan op. Det är där jag är tillbaka nu. Med facit i hand tycker jag inte att gastric bypass var värt det. 

Orsakerna till viktuppgången tror jag var dels att jag för fort efter op började öka storleken på portionerna igen. Dels höll sig inte "dumping-effekten" mer än ett par år. Jag kan fortfarande få dumping, men det sker väldigt sällan och bara när jag överäter fett och socker i för stora mängder på samma gång. Ett bra exempel på något som jag har svårt för fortfarande är gräddglass, där snackar vi fett och socker i stora mängder på samma gång. Sedan har jag haft längre perioder där jag inte har tränat aktivt. Så många bäckar små har gjort att vikten smugit sig på kan man säga.

Min känsla, som är helt ovetenskaplig, är att jag alltid haft en kropp som är otroligt bra på att anpassa sig. När jag drog av mitt korsband och opererade knäet för att få ett nytt konstgjort korsband, kunde jag böja knäet till den grad jag skulle redan efter bara några dagar. Min teori är att något liknande hänt med min Gastric Bypass -min kropp har anpassat sig till att bli så "normal" som möjligt igen även efter traumat som operationen innebar. Traumat var ju framför allt fysisk med tanke på den stora förändringen, men även psykiskt. Den psykiska delen tänkte jag skriva om, för i mina tidigare inlägg har jag bara skrivit så mycket positivt om operationen. Men den hade också en baksida... Mer om det i ett senare inlägg.







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

KUB-test & NIPT-test

 Den 25:e april (vecka 12 i graviditeten) åkte min sambo och jag till Kvinnokliniken i Värnamo för att göra ett s.k. KUB-test. Det är helt frivilligt. Men eftersom jag är över 35 år gammal (37 i år), kände jag att det inte var fel att göra det. Väl på mottagningen var jag lite nervös. Vi fick inte komma in förrän 20 minuter efter bokad tid och barnmorskan hälsade knappt. De som känner mig vet att jag är väldigt social och lätt att ha att göra med. Så jag försökte få igång en konversation under tiden som ultraljudet började. Jag ställde frågor om vad vi såg, vad det var hon skulle titta på osv. Men under hela ultraljudet kändes det som att barnmorskan inte ville prata. Hon svarade väldigt kort och nästan otrevligt.  I en av situationerna frågade jag om man redan nu kan se kön på ultraljudet. Svaret var "Varför undrar du det?". Jag blev förvånad över svaret. Svarar man ens så? Jag förklarade att det hade roligt att veta om man redan kan se det, men att det i sig inte var så vik...

Dag 8 av Mysimba

Den här veckan gick otroligt snabbt. Vid lunch idag har jag avstämning med min läkare om hur det går. Idag trappar jag upp till 2 tabletter per dag. En på morgonen till frukost och en på kvällen till middagen. Jag är positivt överraskad över medicinen. Den gör det lättare för mig att göra bra val. Mitt sockersug är som bortblåst. När jag äter socker är det inte ens särskilt gott. Fick en semla av min sambo på fettisdagen, jag åt den inte ens för att jag inte var sugen på kvällen. Hade visserligen ätit en och mått dåligt hela eftermiddagen på jobbet (den var god men för mastig), men ändå. I vanliga fall hade jag smällt i mig den jag fick på kvällen också.  Tallriksmodellen är ett faktum nu. Sallad - minst hälften 50%. Max 1dl kolhydrater 10-15%. Resten är proteiner dvs ca 35-40%. Hittills har jag ätit mest kyckling som protein. Men konstaterade hos läkaren att jag har för lågt järnvärde när vi tog blodprovet. Så jag köpte hem rött kött igår. Det är ju verkligen jättegott, men jag ät...