Fortsätt till huvudinnehåll

Baksidan med Gastric Bypass

När du ska opereras för Gastric Bypass vet du egentligen inte vad du gett dig in på. Kanske i stora drag och vad effekten kan innebära, men du vet inte exakt vad som ska hända. Här kommer mina upplevelser.

Redan på sjukhuset efter uppvaket i rummet under de först 8-12 timmarna började det med att spy upp en massa blod. Det hade ju givetvis samlat sig i magen under operationen och kroppen klarade inte av att ta hand om det och det var väl tvunget att komma ut. Jag spydde och spydde och spydde. Vidrigt! 

Sedan som efter de flesta andra operationerna när man varit nedsövd handlade det om att komma upp på toa och kissa. Snacka om smärta i hela magen efter att den varit uppblåst och med ärr. Tänk dig den värsta träningsvärken du kan ha + magknip deluxe och sedan ska du först upp ur sängen och sedan ner på toaletten när du väl är där. Sedan dessutom ta i för att få ut kisset eftersom det inte är så lätt när man varit nedsövd. Det gick bra, men var inte trevligt alls.

I mitt fall hade dessutom kirurgen glömt kvar en nål i magen efter avslutad operation, vilket jag blev livrädd för när detta meddelades dagen efter. Jag opererades på Värnamo sjukhus. Tydligen är det ingen fara eftersom nålen är mycket liten och automatiskt kapslas in i magen, så den kan inte göra någon skada. Men ändå, så dåligt!

Första måltiden på sjukhuset som jag minns var någon form av soppa. Snacka om att man var sugen. Jag tror att jag kanske fick i mig max 3 matskedar av soppan. Det var vad jag klarade av.

När kisseriet och maten hade börjat fungera fick jag åka hem. Med mat menar jag ca 1 dl mat per måltid. Min mamma hämtade mig och bilresan hem till Huskvarna (där jag bodde då) var hemsk. Vartenda gupp eller skakning kändes i hela magen. Jag var fortfarande så otroligt öm.

Första veckan kunde jag knappt äta. Jag surplade i mig vatten, näringsdryck och barnmat på teskedar. Jag var så otroligt utmattad och grät typ hela tiden. Mådde både psykiskt och fysiskt mycket dåligt under första månaden.

När man hela sitt liv kunnat äta god mat och haft maten som ett glädjeämne så blir de en total chock att inte kunna äta. Det hade ingen förberett mig på, att jag skulle må så psykiskt och fysiskt dåligt efter operationen.

Efter någon månad kunde jag äta 1-2 dl mat per måltid som var 5-6 gånger om dagen.

Som du kan läsa i mina tidigare inlägg gick jag ner till strax under 90 kilo som minst. 

På vägen hade jag väldigt mycket håravfall. För mig som alltid haft fint långt hår var detta katastrof. Mådde verkligen dåligt över detta. 

Något jag fortfarande har kvar är ärren på magen, trots att de var små är de kvar 8 år senare. Som jag skrivit i mitt förra inlägg - Jag har gått upp till och pendlar kring 110-115 kilo som precis innan operationen. 

Med facit i hand hade jag inte gjort operationen igen. 




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...