Det innebär många saker att inte bli gravid när man anser att man borde kunna bli det. För min del började det med att jag tog beslutet att ta ut min spiral, detta var i augusti 2020. Ganska snart efter att jag tagit ut spiralen märkte jag att kroppen började "leva" igen. Det var som att hela kroppen gått i ide under låååång tid och nu klättrade ur sin koja och började sträcka ut sig och njuta av solljuset igen. Jag blev piggare, mitt känsloliv blev mer levande och min sexdrift ökade. Min kropp fungerade som den skulle igen, tänk om jag vetat detta tidigare!
Sedan jag var 16 har jag gått på hormoner. Först P-piller, under två perioder körde jag P-ring (Uva-ring) och under två perioder använde jag kopparspiral. De senaste 10 åren har jag haft hormonspiral. Nu när jag vet hur hormonerna faktiskt påverkade mig kan jag säga att det är sjukt att vi gör sånt mot våra kroppar. Självklart är preventivmedel viktiga, i dagsläget finns ju inga andra "smidiga" preventivmedel. För det är ju det allt handlar om. Det ska vara "smidigt". Utöver själva effekten, att slippa bli gravid, kan ju också hormonerna vara cancerframkallande och det är inte helt fastställt att det inte påverkar fertiliteten när man använt hormoner under lång tid.
Vad beror det på att jag inte velat ha barn tidigare? Relationer, jobb, studier, karriär och utlandsjobb. Jag har prioriterat annat. Men nu känns det som att klockan börjat ticka. Sedan augusti 2020 har det inte hänt någonting. Tro mig jag har koll på läget.
Att inte bli gravid innebär att datumet för ägglossning ska prickas in varje månad. Man tar LH-test som indikerar på att hormonet som utsöndras vid ägglossning verkligen finns i urinen. Detta har dock aldrig visat positivt för min del. För att kunna bli gravid ska man givetvis ha sex runt tiden vid ägglossningen. Check på den. Appen (Natural Cycles) talar om när du bör ha mens varje månad. Har man tur går det 1-2 dagar över tiden, då blir man överlycklig - det kanske ändå har blivit något?! Sedan ser man den röda fläcken i trosorna dagen därpå. Man är förstörd, ledsen, besviken. Och sedan börjar det igen....månad, efter månad, efter månad.... Nu är det 19 månader sedan det började försöka bli gravid. Förhoppningsvis kan det bli en förklaring på varför efter mitt besök hos gynekologen nästa vecka. Läs mitt tidigare inlägg om hur det gick till. För Landstinget i Jönköpings Län vägrade träffa mig, de viktdiskriminerar och viktmobbar aktivt. Så jag träffar en privat gynekolog i Göteborg istället. Snacka om jobbigt när man redan är ledsen och besviken att få den kastad i ansiktet också.
Det viktigaste för mig är att få ett svar på vad som är fel, då vet jag i alla fall. Men att inte veta och inte förstå varför, det gör mig otroligt frustrerad. Att bli så ledsen som jag blir varje månad är också fruktansvärt jobbigt. Jag orkar liksom inte längre vara ovetande.
Så...där har ni min story. Jag är helt säker om att jag inte är ensam om detta. Men i situationen känner man sig väldigt ensam. Oavsett om man har sambo, partner eller man eller annan typ av relation, det är ensamt med dessa tankar. Det är min kropp och jag är inte nöjd med att den inte fungerar som jag vill, så nu ska jag ändra på det...
Kommentarer