Fortsätt till huvudinnehåll

Mysimba - medicin för övervikt

Sedan förra veckan testar jag en medicin som ska hjälpa mot övervikt. Den påverkar signalsubstanserna kring hunger och belöning i hjärnan. Medicinen heter Mysimba och innehåller två aktiva ämnen naltrexonhydroklorid och bupropionhydroklorid. Jag som är lite nördig och kommer från en familj som tycker att medicin är ett intressant ämne tittade på vad de substanserna används till annars. Det ena används i "sluta röka" medicin och det andra i "sluta dricka" medicin. Jag blev så full i skratt. Men visst, det är ju belöningscentrat i hjärnan som spelar ett spratt med dessa beroenden precis som maten gör i fallet kring övervikt. 


I mitt fall har det oftast handlat om 3 faktorer för att gå ner i vikt:


Punkt 1 kan nog inte medicinen påverka så mycket, kanske möjligen att jag äter mindre för att jag inte är så hungrig. Snarare är det dock jag som måste se till att möjliggöra att kunna äta mer mellanmål. Ta med mig frukt till jobbet till exempel och bli bättre på att ta med mig matlåda för lunchen. Som bäst är 6 mål om dagen: Frukost, Mellanmål, Lunch, Mellanmål, Middag, Mellanmål. Snacka om att äta hela tiden och sedan ska det gå max 3-4 timmar mellan målen.

Punkt 2 blir nog lättare om suget kan avta, vilket jag ändå vill påstå att jag redan märker lite efter att bara ha tagit tabletten några dagar. Sedan har jag inte avstått. Men exempelvis i lördags avstod jag frivilligt efterrätten på en middag hos min syster eftersom jag var mätt. Det om något är verkligen något jag inte hade gjort annars. Med njutning menar jag allt som kan vara av beroendeart för mig - socker, salt (chips/ostbågar) och framför allt kolhydratrik mat.

Punkt 3 kan definitivt bli lättare när suget avtar. Får se hur tabletterna verkar när jag trappar upp dem. Men detta skulle vara GULD om det vore lättare att avstå från kolhydrater.

Sedan kanske du säger - Men träningen då?? Faktum är att det är ett 80/20 förhållande mellan kost och träning. Kosten 80% och Träningen är 20%. Jag tränar fortfarande. Men kosten är sååå mycket viktigare att få ordning på.

Dku kanske undrar hur jag fick medicinen? Så här gick det till. Min läkare och jag hade ett möte för 2 veckor sedan. Som ett resultat av att jag fick ett spel på svaret från kvinnohälsovården, bokade jag ett möte med läkare för att diskutera övervikten. Jag hade fått nog och behövde få prata med en professionell om att det nu fick vara nog. Läkaren var så fantastisk. Han berättade om hur kroppen fungerar och att den, precis som människor i allmänhet, inte gärna ändrar på sig. Har man en gång varit kraftigt överviktig så vänjer sig kroppen gärna vid det. Att gå ner väldigt mycket är alltså en stor och svår utmaning. Kroppen är också "lat" och har den vant sig vid övervikt, även om man går ner i vikt, så är det otroligt lätt för kroppen att gå upp igen. Jag fick typ tårar i ögonen när han berättade detta. Aldrig har en läkare förut sagt till mig att han förstår att det är svårt. Sedan sa han med skrattet i halsen - alla kan ju inte vara så långa och smala som jag. Vi skrattade tillsammans.

Efter det allmänna samtalet kollade vi blodtryck, lungor och jag fick också lämna blodprov efter besöket, där vi tittade på blodsocker (för att utesluta diabetes), järn, kalcium, D-vitamin, B-vitamin och sköldkörtelhormon (för att utesluta problem med denna). Järn, kalcium, D-vitamin och B-vitamin är det lätt att få brist av efter en Gastric Bypass som jag gjorde för ett antal år sedan, därför tar jag regelbundet dessa prover.

Läkaren gick igenom olika typer av medicin som skulle kunna vara aktuell. Där han nämnde några namn som jag känner igen och som jag tror inte skulle vara så effektiva för min del, ett kom upp, men det hade kostat mig 2000 kr i månaden. Det sjukaste med överviktsmedicinerna är - de ingår inte i högkostnadsskyddet. Fetma är en sjukdom. Ska intebehandling för sjukdom subventioneras med tanke på de höga skatter vi betalar? 

Sedan kom Mysimba på tal. Han pratade om att den kunde ge mycket biverkningar som t.ex. ångest, självmordstankar, krampanfall m.m. Därför menade han att han inte skulle rekommendera den. Men jag som ändå är intresserad av att tänka kritisk kring mina alternativ skrev upp namnet på medicinen för att utvärdera möjligheten. Vi kom överens om att jag skulle fundera en vecka och att han då skulle ringa mig för att berätta om resultatet av blodprovet.

En vecka senare ringde han och jag hade utvärderat medicinerna han rekommenderat, respektive inte rekommenderat (Mysimba).

Så, hur gick min beslutsprocess till då? Jo - fakta, fakta och fakta. Jag hade läst FASS, både patientinformationen och den för sjukvårdsperonal, jag hade googlat, letat på sociala medier där jag började följa andra som tar Mysimba, gått med i grupper och läst andras erfarenheter och sist men inte minst läst en studie som Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg gjort kring Mysimba för att utreda dess effektivitet. Jag kan alltså säga att jag hade gjort min hemläxa. I samtalet föreslog jag att jag ville testa. Läkarens svar efter mina argument var "Då får även jag mer erfarenhet om hur det fungerar" och två dagar senare kom paketet från Apotea med de blå tabletterna som jag tar nu.

Mysimba trappas upp under 4 veckor. Just nu är jag på första veckan. Då tar jag en tablett på morgonen, nästa vecka tar jag en morgon och en kväll. Vecka 3, två på morgonen och en på kvällen och 4:e veckan blir det 2 tabletter på morgonen och två på kvällen. Se bilden.


Än så länge känner jag tre biverkningar. Den första är svagt illamående ibland. Men det är inte så farligt. Har man gjort en Gastric Bypass så är man van vid att må illa. Det går över efter en liten stund. Den andra är att jag numera får gå på toa och göra nummer två 2 gånger om dagen istället för 1. Möjligen att jag skulle känns mig lite snurrig på grund av illamåendet, lite som att ha åkt karusell eller snurrat på stolen. Men även det är övergående. Faktiskt inte så farligt. Den tredje är att jag vaknar tidigare på morgonen, som att kroppen klarar sig på mindre sömn eller så är det så att jag kanske sover lite lättare, vilket gör att jag vaknar så fort blåsan skickar minsta signal att det är dags att gå och "morgonkissa". Det handlar om ca 1-1,5 timmar tidigare än vanligt. Får se hur jag påverkas av fler tabletter sedan. Ska bli spännande.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...