Fortsätt till huvudinnehåll

Hoppas

Provjobbet igår gick bra igen. Som jag hade förväntat mig... :-) Jag jobbade ett kvällspass och det hände mycket mer, men vad får jag ju inte berätta. Det hände inget som fick mig att ändra mitt beslut om att vilja jobba där i alla fall. 

Det är väldigt intressant att se dynamiken som finns personalen emellan, mellan de intagna eleverna och sist men inte minst mellan elever och personal. Det är sjukt roligt att bara lyssna och höra på alla historier och perspektiv på saker som händer i vardagen där. Hur man ska tänka i umgänget, vad som hänt den senaste tiden och vad olika personer tänker om andra. Jag har skrattat mycket och måste säga att jag redan känner mig som en i gänget. Jag blev integrerad i gemenskapen direkt, sådana saker är oerhört viktiga för mig. Det sociala på en arbetsplats. Jag har inte vid något tillfälle känt  att jag behövt skämmas för att ställa frågor. Det betyder också oerhört mycket. 

Jag har dock märkt att många i personalen har tröttnat, antagligen för att de känner ungdomarna bättre och varit med om de dumheter de gjort. Efter två dagar utan större incidenter är det ju naturligtvis svårt för mig att säga att jag tröttnat, är orolig eller irriterad på något. Dock vill jag trots allt jobba på det sätt som jag anser riktigt och som jag vill ska genomsyra mitt liv och det handlar om den gyllne regeln: "Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig". Jag kanske har fel, men jag vill hoppas att om jag är schysst så är ungdomarna schyssta tillbaka. Dock har jag respekt och är på min vakt för man kan aldrig förlita sig på att inget händer och det har jag hela tiden. Så det är inte bara blåögd optimism i mina tankar. Men jag tror att människor kan förändras, jag tror att människor kan känna när någon vill dem väl och jag hoppas att dessa ungdomar kan se att jag vill vara ett stöd och en stabil person som är konsekvent och rättvis.

Så nu väntar jag på ett telefonsamtal från chefen och hoppas på ett positivt besked, jag tror att det inte ska vara några konstigheter :-)

Nu är det dags att ta tag i denna dagen. Ha det så bra!/ Mia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Long time ago....

....since I wrote oruploaded pictures now. But now there is a BIG update.... So here we go.... This is from July last year.....we found a house in wich we moved to in December... This is from just before christmas. Of course we had to have a KOLDBY in front of the open stove... Lovely....the cats think so too by the way....if you don't look out you don't see them an almost stumble over them.... *hehe* The Christmas-Tree 2009... 4. February 2010....such a beautiful morning....like an ocean of mist and dew in the valley... The picture is taken from outside the house... The first BIG project in our house. Coulour and refresh the dressing-room. First day, taking all old ugly shelfs off. Filling the holes and making new ones for the new shelfs. Thaks to our friends who helped us. Without you we would never have been able to make it! The colour on the top is the one I chose for the room. It's of course always hard to know from a sample, but afterwards I figured that it was a real...

Midjemått och Träning

Idag känns det betydligt mycket bättre när jag vaknade. Än så länge inga frestelser. Jag kom på att sista gången jag var på läkarbesök i Eksjö så mätte vi omfånget av midjan. Då var omfånget 110cm så jag bestämde mig idag att se om det kanske har förändrats. Vikten har ju stått still ett tag tills nu (vägde redan 2 kg mindre på vågen i morse!!!) så jag tänkte att jag måste testa. Efter att ha hittat ett måttband mdrog jag ihop bandet på samma ställe som sjuksköterskan gjorde sist och konstaterade att idag är omfånget 104cm. Kan ni fatta att jag är lycklig?! Så nu blev jag så motiverad att jag kände att jag till och med ville till gymmet. Jag ska lyckas med detta och hör sen! Nu blir det kämpa i ytterligare 25 dagar :-) Kram på er! / Mia

Den 14:e Februari 2006 (Alla hjärtans dag)

Idag skulle jag till skolan som vanligt. Jag klev upp ur sängen, gjorde mig i ordning och sedan ner för trapporna, ut genom dörren och mot busshållplatsen. Strax innan busshållplatsen kände jag bara att jag gled till och i nästa sekund satt jag på backen. Det var en isfläck mitt på gatan som jag inte hade sett. Jag reste mig upp, granskade kläderna, de var hela och rena. Skönt. Sedan skulle jag plocka upp väskan. Axelremmen hade gått av. Så nu skulle jag behöva gå och släpa på väskan i handen hela dagen. Vilket jobb! I min väska har jag dator, papper, tidningar, ja, allt som behövs. Hur tungt som helst. Är det så svårt att sanda eller salta trottoaren i stan? Varför ska det vara lätt att ta sig fram med bil men inte till fots? I princip alla vägar i hela Jönköping är saltade, grusade eller sandade. Men trottoarerna är helt isbetäckta! De är inte sandade, inte saltade och definitivt inte skottade. Jag tycker det är urdåligt. Ska man inte uppmuntra att folk går och tar bussen istället fö...