Fortsätt till huvudinnehåll

Hoppas

Provjobbet igår gick bra igen. Som jag hade förväntat mig... :-) Jag jobbade ett kvällspass och det hände mycket mer, men vad får jag ju inte berätta. Det hände inget som fick mig att ändra mitt beslut om att vilja jobba där i alla fall. 

Det är väldigt intressant att se dynamiken som finns personalen emellan, mellan de intagna eleverna och sist men inte minst mellan elever och personal. Det är sjukt roligt att bara lyssna och höra på alla historier och perspektiv på saker som händer i vardagen där. Hur man ska tänka i umgänget, vad som hänt den senaste tiden och vad olika personer tänker om andra. Jag har skrattat mycket och måste säga att jag redan känner mig som en i gänget. Jag blev integrerad i gemenskapen direkt, sådana saker är oerhört viktiga för mig. Det sociala på en arbetsplats. Jag har inte vid något tillfälle känt  att jag behövt skämmas för att ställa frågor. Det betyder också oerhört mycket. 

Jag har dock märkt att många i personalen har tröttnat, antagligen för att de känner ungdomarna bättre och varit med om de dumheter de gjort. Efter två dagar utan större incidenter är det ju naturligtvis svårt för mig att säga att jag tröttnat, är orolig eller irriterad på något. Dock vill jag trots allt jobba på det sätt som jag anser riktigt och som jag vill ska genomsyra mitt liv och det handlar om den gyllne regeln: "Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig". Jag kanske har fel, men jag vill hoppas att om jag är schysst så är ungdomarna schyssta tillbaka. Dock har jag respekt och är på min vakt för man kan aldrig förlita sig på att inget händer och det har jag hela tiden. Så det är inte bara blåögd optimism i mina tankar. Men jag tror att människor kan förändras, jag tror att människor kan känna när någon vill dem väl och jag hoppas att dessa ungdomar kan se att jag vill vara ett stöd och en stabil person som är konsekvent och rättvis.

Så nu väntar jag på ett telefonsamtal från chefen och hoppas på ett positivt besked, jag tror att det inte ska vara några konstigheter :-)

Nu är det dags att ta tag i denna dagen. Ha det så bra!/ Mia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...