Fortsätt till huvudinnehåll

Nervös

Nu är det 34 dagar kvar tills jag ska opereras den 9:e juni. Fick kallelse för invägning den 2:a juni, en vecka innan operationen. Helt ärligt talat är jag skitnervös. Det har absolut inget med själva operationen, alltså själva utförandet, att göra. Jag är mer rädd för den stora omställningen det kommer att innebära. Jag har de senaste dagarna skojat om att på söndag kommer jag att ha en "svullardag" vilket innebär att jag kommer att äta vad som helst utan eftertanke. För det är sista gången jag kommer att kunna göra det, kanske sista gången någonsin. Det är ganska knäppt att jag tänker så, men det gör jag.

Från och med måndag ska jag börja med lågkaloridieten, så kallad LCD. Shakes, ni som har läst min blogg sedan tidigare vet vad jag snackar om. Lågkalorishakes, typ exempelvis nutrilett eller natudiet, i fyra veckor, fram tills operationen. Sedan är det dags att lägga sig på operationsbordet och inget kommer att vara som förr, i alla fall inte vad gäller maten. Jag kommer naturligtvis att kunna äta många saker, men kroppen kommer att vara extra känslig mot fett och socker. Så saker som gräddsås eller mat lagat med mycket fett kommer inte att funka. Heller inte väldigt söta saker heller som exempelvis godis eller väldigt söta efterrätter. Nu tar jag extremfallen. Inget av det jag nämner är något jag äter ofta eller mycket. Men just möjligheten att göra det kommer att bli drastiskt begränsad. Jag kommer att vara tvungen att tänka extremt noggrannt på vad jag äter, så att jag får i mig alla näringsämnen, tänka på att jag får något från varje del av kostcirkeln i varje måltid, som kommer att vara pytteliten.



Fickan som kommer att vara kvar av min magsäck kommer att vara 5x5 cm. Som en halv iPhone 4 minus ca. en centimeter på båda hållen. Jag vet att jag vill göra detta och jag är helt övertygad om att det är rätt beslut. Alla jag pratat med som har gjort denna operationen och alla jag pratat med som känner någon som gjort den säger att det är det bästa beslut de tagit. Så vad är det i mig som gör att jag är så nervös?

Jag tror att jag ser allvaret i att det faktiskt är ett livsavgörande beslut, att det är definitivt, ingen återvändo. Gjort är gjort. Därför är jag inte rädd utan jag tror faktiskt att det är sunt att känna som jag gör. Detta är nog det största beslutet jag tagit i mitt liv hittills. Att flytta hemifrån när jag var 21 eller flytta till Schweiz för 6 år sedan, att säga upp mig från ett jobb  för att ta ett annat (vilket jag gjort flera gånger) är peanuts jämfört med detta. Det är nog det som är grejen. Jag ser ett djupt allvar i det beslut jag tar och därför har jag den där molande känslan i magen. Allt det där andra jag nämnde är liksom inget livsavgörande på det sättet...

Därför är det också skönt att sätta det på pränt, inte egentligen för att jag vill ha medkänsla från någon annan eller för att jag känner att resten av världen egentligen behöver veta. Inte heller för att jag ser den känslan jag har som ett problem. Kanske kommer någon annan som också ska göra en Gastric Bypass att läsa min blogg och känna att hon/han inte är ensam om känslan av nervositet inför operationen. Kanske kan jag hjälpa någon att fatta mod att ta steget som länge funderat på att göra en GP men tvekat på grund utav olika omständigheter. Men jags kriver det också för att jag måste stilla mitt sinne just här och nu och det gör jag lättast genom att skriva hur jag känner.

Allvaret närmar sig och nu är det bara 34 dagar kvar. Nu måste jag vara stark, snart 4 veckor av shakes framför mig, det ser jag inte fram emot, men jag kommer att fixa det. Men jag kommer att hålla mig undan all typ av mat, så vill ni äta vanligt så får det bli utan mig, för annars kommer jag att bli galen. Det kanske låter så lätt med BARA sakes för någon som inte förstår, men att inte kunna eller få äta vanlig mat är fruktansvärt frustrerande för mig. Jag som älskar att både laga och äta mat. Jag har kört shakes tidigare också och det är hopplöst om inte alla runt omkring en också gör det. Lukten av mat och att inte få tugga på maten utan att bara behöva dricka den är riktigt jobbig. En vecka eller två funkar, men fyra! Herrejisses, jag undviker att tänka på det. Men jag fixar det. En dag i taget och nedräkning, ett kryss varje dag i almanackan. De fyra veckorna kommer att gå bra och jag är övertygad om att även operationen kommer att gå bra. Det löser sig. Jag kommer fixa detta och jag känner allas stöd, vilket är så otroligt tryggt. Kram på er, ni vet vilka ni är!

Nu är det läggdags och nu har jag fått skriva det mitt hjärta kände att det behövde bli av med.

Kram på er alla som läser, Mia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...