Nu är det 34 dagar kvar tills jag ska opereras den 9:e juni. Fick kallelse för invägning den 2:a juni, en vecka innan operationen. Helt ärligt talat är jag skitnervös. Det har absolut inget med själva operationen, alltså själva utförandet, att göra. Jag är mer rädd för den stora omställningen det kommer att innebära. Jag har de senaste dagarna skojat om att på söndag kommer jag att ha en "svullardag" vilket innebär att jag kommer att äta vad som helst utan eftertanke. För det är sista gången jag kommer att kunna göra det, kanske sista gången någonsin. Det är ganska knäppt att jag tänker så, men det gör jag.
Från och med måndag ska jag börja med lågkaloridieten, så kallad LCD. Shakes, ni som har läst min blogg sedan tidigare vet vad jag snackar om. Lågkalorishakes, typ exempelvis nutrilett eller natudiet, i fyra veckor, fram tills operationen. Sedan är det dags att lägga sig på operationsbordet och inget kommer att vara som förr, i alla fall inte vad gäller maten. Jag kommer naturligtvis att kunna äta många saker, men kroppen kommer att vara extra känslig mot fett och socker. Så saker som gräddsås eller mat lagat med mycket fett kommer inte att funka. Heller inte väldigt söta saker heller som exempelvis godis eller väldigt söta efterrätter. Nu tar jag extremfallen. Inget av det jag nämner är något jag äter ofta eller mycket. Men just möjligheten att göra det kommer att bli drastiskt begränsad. Jag kommer att vara tvungen att tänka extremt noggrannt på vad jag äter, så att jag får i mig alla näringsämnen, tänka på att jag får något från varje del av kostcirkeln i varje måltid, som kommer att vara pytteliten.
Fickan som kommer att vara kvar av min magsäck kommer att vara 5x5 cm. Som en halv iPhone 4 minus ca. en centimeter på båda hållen. Jag vet att jag vill göra detta och jag är helt övertygad om att det är rätt beslut. Alla jag pratat med som har gjort denna operationen och alla jag pratat med som känner någon som gjort den säger att det är det bästa beslut de tagit. Så vad är det i mig som gör att jag är så nervös?
Jag tror att jag ser allvaret i att det faktiskt är ett livsavgörande beslut, att det är definitivt, ingen återvändo. Gjort är gjort. Därför är jag inte rädd utan jag tror faktiskt att det är sunt att känna som jag gör. Detta är nog det största beslutet jag tagit i mitt liv hittills. Att flytta hemifrån när jag var 21 eller flytta till Schweiz för 6 år sedan, att säga upp mig från ett jobb för att ta ett annat (vilket jag gjort flera gånger) är peanuts jämfört med detta. Det är nog det som är grejen. Jag ser ett djupt allvar i det beslut jag tar och därför har jag den där molande känslan i magen. Allt det där andra jag nämnde är liksom inget livsavgörande på det sättet...
Därför är det också skönt att sätta det på pränt, inte egentligen för att jag vill ha medkänsla från någon annan eller för att jag känner att resten av världen egentligen behöver veta. Inte heller för att jag ser den känslan jag har som ett problem. Kanske kommer någon annan som också ska göra en Gastric Bypass att läsa min blogg och känna att hon/han inte är ensam om känslan av nervositet inför operationen. Kanske kan jag hjälpa någon att fatta mod att ta steget som länge funderat på att göra en GP men tvekat på grund utav olika omständigheter. Men jags kriver det också för att jag måste stilla mitt sinne just här och nu och det gör jag lättast genom att skriva hur jag känner.
Allvaret närmar sig och nu är det bara 34 dagar kvar. Nu måste jag vara stark, snart 4 veckor av shakes framför mig, det ser jag inte fram emot, men jag kommer att fixa det. Men jag kommer att hålla mig undan all typ av mat, så vill ni äta vanligt så får det bli utan mig, för annars kommer jag att bli galen. Det kanske låter så lätt med BARA sakes för någon som inte förstår, men att inte kunna eller få äta vanlig mat är fruktansvärt frustrerande för mig. Jag som älskar att både laga och äta mat. Jag har kört shakes tidigare också och det är hopplöst om inte alla runt omkring en också gör det. Lukten av mat och att inte få tugga på maten utan att bara behöva dricka den är riktigt jobbig. En vecka eller två funkar, men fyra! Herrejisses, jag undviker att tänka på det. Men jag fixar det. En dag i taget och nedräkning, ett kryss varje dag i almanackan. De fyra veckorna kommer att gå bra och jag är övertygad om att även operationen kommer att gå bra. Det löser sig. Jag kommer fixa detta och jag känner allas stöd, vilket är så otroligt tryggt. Kram på er, ni vet vilka ni är!
Nu är det läggdags och nu har jag fått skriva det mitt hjärta kände att det behövde bli av med.
Kram på er alla som läser, Mia
Från och med måndag ska jag börja med lågkaloridieten, så kallad LCD. Shakes, ni som har läst min blogg sedan tidigare vet vad jag snackar om. Lågkalorishakes, typ exempelvis nutrilett eller natudiet, i fyra veckor, fram tills operationen. Sedan är det dags att lägga sig på operationsbordet och inget kommer att vara som förr, i alla fall inte vad gäller maten. Jag kommer naturligtvis att kunna äta många saker, men kroppen kommer att vara extra känslig mot fett och socker. Så saker som gräddsås eller mat lagat med mycket fett kommer inte att funka. Heller inte väldigt söta saker heller som exempelvis godis eller väldigt söta efterrätter. Nu tar jag extremfallen. Inget av det jag nämner är något jag äter ofta eller mycket. Men just möjligheten att göra det kommer att bli drastiskt begränsad. Jag kommer att vara tvungen att tänka extremt noggrannt på vad jag äter, så att jag får i mig alla näringsämnen, tänka på att jag får något från varje del av kostcirkeln i varje måltid, som kommer att vara pytteliten.
Fickan som kommer att vara kvar av min magsäck kommer att vara 5x5 cm. Som en halv iPhone 4 minus ca. en centimeter på båda hållen. Jag vet att jag vill göra detta och jag är helt övertygad om att det är rätt beslut. Alla jag pratat med som har gjort denna operationen och alla jag pratat med som känner någon som gjort den säger att det är det bästa beslut de tagit. Så vad är det i mig som gör att jag är så nervös?
Jag tror att jag ser allvaret i att det faktiskt är ett livsavgörande beslut, att det är definitivt, ingen återvändo. Gjort är gjort. Därför är jag inte rädd utan jag tror faktiskt att det är sunt att känna som jag gör. Detta är nog det största beslutet jag tagit i mitt liv hittills. Att flytta hemifrån när jag var 21 eller flytta till Schweiz för 6 år sedan, att säga upp mig från ett jobb för att ta ett annat (vilket jag gjort flera gånger) är peanuts jämfört med detta. Det är nog det som är grejen. Jag ser ett djupt allvar i det beslut jag tar och därför har jag den där molande känslan i magen. Allt det där andra jag nämnde är liksom inget livsavgörande på det sättet...
Därför är det också skönt att sätta det på pränt, inte egentligen för att jag vill ha medkänsla från någon annan eller för att jag känner att resten av världen egentligen behöver veta. Inte heller för att jag ser den känslan jag har som ett problem. Kanske kommer någon annan som också ska göra en Gastric Bypass att läsa min blogg och känna att hon/han inte är ensam om känslan av nervositet inför operationen. Kanske kan jag hjälpa någon att fatta mod att ta steget som länge funderat på att göra en GP men tvekat på grund utav olika omständigheter. Men jags kriver det också för att jag måste stilla mitt sinne just här och nu och det gör jag lättast genom att skriva hur jag känner.
Allvaret närmar sig och nu är det bara 34 dagar kvar. Nu måste jag vara stark, snart 4 veckor av shakes framför mig, det ser jag inte fram emot, men jag kommer att fixa det. Men jag kommer att hålla mig undan all typ av mat, så vill ni äta vanligt så får det bli utan mig, för annars kommer jag att bli galen. Det kanske låter så lätt med BARA sakes för någon som inte förstår, men att inte kunna eller få äta vanlig mat är fruktansvärt frustrerande för mig. Jag som älskar att både laga och äta mat. Jag har kört shakes tidigare också och det är hopplöst om inte alla runt omkring en också gör det. Lukten av mat och att inte få tugga på maten utan att bara behöva dricka den är riktigt jobbig. En vecka eller två funkar, men fyra! Herrejisses, jag undviker att tänka på det. Men jag fixar det. En dag i taget och nedräkning, ett kryss varje dag i almanackan. De fyra veckorna kommer att gå bra och jag är övertygad om att även operationen kommer att gå bra. Det löser sig. Jag kommer fixa detta och jag känner allas stöd, vilket är så otroligt tryggt. Kram på er, ni vet vilka ni är!
Nu är det läggdags och nu har jag fått skriva det mitt hjärta kände att det behövde bli av med.
Kram på er alla som läser, Mia
Kommentarer