Tråkig överraskning

Som jag i mitt förra inlägg berättade skedde en komplikation i förloppet av operationen på Värnamo sjukhus, detta berättar jag om nu.

Vid lunchtid dagen efter att jag opererats kom två män in på rummet där jag och den andra tjejen som opererats låg. Vilken "rang" männen hade var för mig oklart, jag antog sjuksköterska. De hälsade lite snabbt och började sedan prata.

(Fritt citerat från minnet) "Vid operationen upptäckte man att en nål saknades. Det kan hända att den åkt ner på golvet men där hittade man den inte. Så vi behöver röntga dig för att se om den kanske finns kvar i din mage."

Min första reaktion var att jag nästan började skratta, jag kunde knappt tro vad de hade sagt. En nål, i min mage, nu när allt gått så bra, är ni helt jäkla dumma i huvudet???!!! Det var tankarna som gick igenom mitt huvud. Min första fråga var "Men måste ni ta ut den i så fall, är det inte farligt?". Den andra "sjuksköterskan" som ännu inte sagt något svarade "Ja om man måste ta ut den så måste vi öppna härifrån och hit". Samtidigt pekade han med ena fingret där revbenen sitter ihop strax under bröstet och det andra vid naveln. Jag blev dödsförskräckt. Den andra "sjuksköterskan" tillade. "Men först måste vi ju se om den är där inne, för det är inte säkert att den är där inne och även om den är där behöver det inte vara något farligt".

Ursäkta språket nu, men såhär tänkte jag ordagrant: "Vad fan inte då farligt! Det är en nål o min mage och ett jävla ärr på hela magen vi snackar om. Har inte ett sjukhus som sägs vara specialister på den här typen av operationen rutiner för en enkel sak som att vara säkra på att inte tappa bort något i MIN mage!!!"

Mitt svar var dock lugnt "Ja, då får vi väl göra en röntgen och se om den är där inne då.". Personalen jag pratat med avlägsnade sig fort. Tror jag det, eftersom de inte visste hur min nästa reaktion skulle kunnat bli. Emellertid kom en undersköterska och sa att lunchen var färdig. Efter att ha smält budskapet i någon minut gick det upp för mig. "Om jag måste opereras igen måste jag vara på fastande mage". Jag gck ut till avdelningsstationen och mötte en grupp sjuksköterskor och berättade vad jag just fått reda på. 3 av 4 av dem tappade hakan och sa att de aldrig hört talas om sånt tidigare. Den fjärde, en äldre sjuksköterska, sa att sådant hänt då och då. Ni vill inte veta vad jag tänkte då, hänt då och då??? Vad är det här för jäkla kaos-sjukhus jag hamnat på?!

Min nästa fråga var hur jag skulle göra med maten, med tanke på vad den andra sjuksköterskan fällt ur sig om en ytterligare operation. Jag fick rådet att vänta och att man skulle kolla upp vad detta egentligen handlade om. Jag gick tillbaka till rummet, skickade sms till mina nära och kära om vad som hänt. Jag besvarades med stora frågetecken från alla håll. Jag plockade upp datorn och började söka på nätet, hur man kan anmäla sådana här klanterier inom vården. Det fanns flera möjligheter. I den stunden bad jag till gud, ja jag bad på riktigt, att måtte det inte vara så farligt.

Sedan kom en undersköterska in och meddelade att jag kunde äta eftersom ingen operation skulle göras idag i vilket fall som helst utan att man var tvungen att ta röntgen först och utefter det ta beslut om saken. Jag gick bort till matsalen och träffade på min rumskamrat som jag kort hade berättat om nålen för. Hon var lika förvånad som jag. Min ilska bara vällde ur mig medan jag skedade i mig soppan med teskeden. Istället för att äta maten på de 20-30 minuterna som var rekommenderade var den nere på 15, nu såg jag rött.

Efter bara någon minut på rummet igen kom den första sköterskan in igen och presenterade sig som läkare. Det kändes ju bättre, även om jag tyckte det var märkligt att jag inte uppfattat det tidigare. Han förklarade att det högst sannolikt inte skulle behöva opereras även om det finns en nål i magen. Den kapslar in sig och stannar helt enkelt där den är, den är inte större än 1,5 cm och böjd, visade han. Så det man ville säkerställa var om den var inuti mig eller om den tagit vägen någon annanstans. Då fick jag nog. Jag sa att jag absolut inte kunde godta att man inte hade bättre rutiner för denna typ av "incidenter" att man inte räknar instrument och verktyg innan man "stänger" patienten och tillade att ska man in och "gräva i mig" igen så skulle det även denna gång bli med titthål, för kommer saker in med titthål så skulle de bannemig också kunna komma ut med titthål igen. Jag brast ut i gråt av den frustration jag satt på och sa att jag inte kunde förstå att man på ett sjukhus kan vara så slarvig och komma med ett sådant besked 24 timmar efter att man upptäckt att en nål var borta. Det var nu redan 24 timmar sedan jag opererats och jag hade inte hört något ljud förrän nu om detta elände. Fruktansvärt oproffsigt!

Efter en sund var det dags att gå ner till röntgen där de tog tre bilder på min mage och sedan fick jag gå upp igen. Utanför röntgen träffade jag min mamma som kommit eftersom hon visste vad som hänt. Ingen av oss kunde förstå detta.

Det var ju helt galet, något man tänker att "Detta händer ju inte på riktigt". Som ett avsnitt i Greys Anatomy...

Sedan gick vi upp på avdelningen igen. Efter en liten stund kom överläkaren som opererat mig in på rummet. För det första var det inte den kirurg jag haft mitt operationsförberedande samtal med, vilket verkligen fick mig att reagera. Jag visste inte ens vilken kirurg som hade gjort min operation! Ska det vara så? Jag känner ju spontant att man vill ha ett förtroende, ha träffat kirurgen som ska operera en innan operationen. Tänk om jag under det operationsförberedande samtal hade fått jättedåliga vibbar av kirurgen. Då hade jag haft en chans att begära att en annan kirurg skulle göra min operation. Men även här hade jag inte haft en chans. Jag hade alltså lagt mitt liv i någons händer som jag inte ens hade träffat. Den ena tabben efter den andra tänkte jag medan pulsen ökade av den stigande adrenalinnivån. Han kom med beskedet att nålen var kvar i min mage någonstans kring levern. Han beklagade sig så hemskt mycket för att det gått såhär snett, men att man inte kunnat hitta nålen när den försvunnit under operationen och att det hade kunnat varit farligare att försöka flytta på mitt innandöme för att leta än att låta den stanna kvar där inne.

Min adrenalinnivå höjdes mer och mer. Jag ifrågasatte rutiner för hur man hanterar "borttappat materiel" i operationssituationer och framför allt sättet man kommunicerat på. Jag frågade vidare vad som tänktes göras åt "problemet". Svaret blev, fritt citerat "Den lämnas kvar i dig, den kommer att kapsla in sig och sedan kommer den förhoppningsvis inte att ställa till med fler bekymmer." (notera "förhoppningsvis", läkare är så duktiga på att försöka fria sig från ansvar) Nä bekymmer har den ju redan gjort nog, tänkte jag. Efter att överläkaren gått pratade jag, min mamma och min rumskamrat om situationen och konstaterade att detta var helt åt skogen. Detta ska bara anmälas!

En bild på hur en sådan nål jag har i mig ser ut. Dock är min 1,5 cm stor ungefär. Så inte såhär stor.

Lite senare kom den läkare som jag träffat tidigare in igen och frågade hur jag mådde eftersom han hört att överläkaren nu varit här. Jag beklägade mig mycket sakligt och väldigt rakt och sa att detta helt enkelt var oacceptabelt och att jag ämnar anmäla sjukhuset för detta. Så här kunde det absolut inte gå till. Hans första fråga var "Sa du det även till överläkaren?" troligen rädd för att behöva föra budskapet vidare. Nej, det hade jag inte gjort, men vad personalen tänkte i det ögonblicket sket jag fullständigt i kan jag säga. Ytterligare en fråga som kom upp var om nålen kunde märkas i tullen på flygplatsen, det är trots allt rostfritt stål. Läkaren trodde inte det eftersom den är så liten. Jag begärde att få ut alla journaler från hela min vistelse på Värnamo sjukhus, vilket jag en vecka senare (idag) ännu väntar på.

Jag känner inte något av nålen och det kan mycket väl vara så att den inte kommer att påverka mig. Det jag dock har fått reda på av en sjuksköterska i bekantskapskretsen är att den första tiden som man har ett främmande objekt i sig kan det vandra runt i kroppen. Först efter ett tag uppstår en inflammation kring objektet och det kapslar på så sätt in sig och stannar därefter på samma plats. Så jag ska begära av Värnamo sjukhus att de ska göra ytterligare en röntgen om någon månad för att säkerställa var nålen stannat upp så att jag kan veta säkert. Av en läkare (specialiserad på piloters hälsa) som också finns i familjens bekantskapskrets fick jag reda på att metalldetektorerna i tullen visst skulle kunna reagera på nålen. Så ett intyg som jag kan ha ska jag också begära ut.

Vilka jäkla fånhuvuden de är i Värnamo, man blir ju mörkrädd. Tänk om jag skulle ut och resa snart och inte hade vetat det, vilka problem det hade kunnat bli!

Så idag ringde jag till Värnamo för att tala med läkaren som jag pratat med tidigare, men han fanns inte på plats, men jag lovades att kunna bli uppringd i morgon. Så då blir det andra bullar, med tanke på min adrenalinnivå nu när jag skrivit detta blir samtalet nog mindre trevligt för honom, men jag kommer definitivt att få som jag vill.

Sammanfattningsvis måste jag säga att detta var en ganska omtumlande händelse även bortsett från själva operationen och allt runtomkring. Detta bakslag var som en kalldusch när jag just kände att faktiskt saker och ting höll på att ordna upp sig. Sånt här ska inte hända även om det kan göra det och det ska helt enkelt anmälas. Jag vill påstå att jag är en tålmodig och ganska snäll människa. Men när människor klantar sig så till den milda grad som man gjort i detta fall är man i mina ögon ganska körd. Men jag mår bra och jag kommer berätta mer om förloppet kring nålen i min mage när saker och ting händer.

Bild från fredagens studentfirande. Inte så illa för att vara fyra dagar efter op va?

I morgon hoppas jag kunna ha tid att skriva om min första vecka efter operationen, då var det bara flytande kost som gällde. Nu är det mosad/mixad mat i tre veckor som gäller.

Ha det så bra! // Mia