Innan du börjar läsa detta vill jag att du ska vara beredd på att det kan finnas otäcka detaljer. Jag vill inte ge den vackra bilden av operationen utan jag vill ge den verkliga. Det förekommer även saker om inte är trevliga att läsa. Men jag vill att den som läser detta inlägg också förstår vad en Gastric Bypass verkligen innebär. Den ger resultat, men det är INTE någon "easy going" grej! Så ta inte så lätt på det.
Den 9/6 var det alltså dags för operation. Några dagar innan hade jag ringt till sjukhuset i Värnamo där jag skulle opereras och fick reda på att jag skulle vara i Värnamo vid kl 9. Jag uppfattade det som att jag skulle opereras direkt vid 9. Väl framme gick vi upp till Kirurgavdelning B och jag anmälde mig. Nervös, naturligtvis. Men framför allt kändes det så overkligt. I flera år har jag gått och funderat på om jag vill göra denna operation. Med de risker som tas när man gör den och vägt dem mot de fördelar som finns. Sedan slutet av Oktober kämpade jag med min vikt. 10% viktnedgång till operationen. Och nu var jag här. Det gick liksom inte in i mitt huvud. Att kämpa mot ett mål som på något sätt känns "icke-greppbart" och sedan helt plötsligt vara framme vid målsnöret, känslan är märklig på något vis. Inte just att vara i mål utan att ställas inför faktumet och allvaret.
För här var inte kampen över.
Väl på avdelningen fick vi vänta, jag träffade på en annan tjej som skulle göra en likadan operation som skulle opereras före mig. Vi hade träffas på det operationsförberedande samtalet veckan innan i Eksjö, på ett sätt kändes det skönt att någon mer som var i samma situation också fanns där.
Sedan var det väntande fram till strax innan elva då jag fick värktabletter av sjuksköterskan, dels en långtidsverkande morfin och 2st 500mg Alvedon. Detta för att smärtorna efter operationen skulle kunna lindras lite. Helt plötsligt tog allt fart. Jag fick två "sjukhusklänningar" som skulle kläs på, sexigt värre (NOT!). Sedan var det dags att gå ner till avdelningen där operationen skulle göras. Utanför fick jag säga hej då till mamma och sedan kom ångesten och nervositeten. Väl innanför dörrarna kände jag gråten i halsen. Inte för att jag ångrade att jag skulle göra operationen utan för att jag var skiträdd. Jag visste precis vad jag gett mig in på och jag visste vad som kunde hända. Jag visste också hur alla jag pratat med, som gjort operationen, verkligen försäkrade att detta var det bästa beslut de tagit, men samtidigt molade nervositeten i bakgrunden. Tårarna kom. Jag la mig på bordet där jag sedan fick intravenöst och fick ligga där en stund, kändes som en evighet. Till största delen själv eftersom förberedelserna i operationssalen verkade vara i full gång. Efter en stund kördes jag in. Hörde skramlet med instrumenten som packades upp ur sina välförseglade förpackningar. Långa metallgrejer. Tror du jag blev mer nervös? Sedan efter några minuter, som kändes som en evighet, var det dags för mig att somna. Syrgasmasken sattes på och jag kände något ilande i handen och sedan var jag borta.
---
Jag väcktes av en kvinnoröst, en sjuksköterska på uppvaket. Jisses vad trött jag var! Jag var vaken ca trettio sekunder i streck och sedan sov jag igen i några minuter. Så höll det på. Jag var inte med på noterna på något sätt. När jag började vara lite mindre "groggy" vilket fortfarande var jättegroggy, enligt min egen åsikt, kom sköterskan. "Nu är det dags att kissa". "Jisses" tänkte jag. "Hon är ju inte klok". Smärtan var obeskrivlig när jag försökte röra mig. Hela magen kändes som ett exploderat minfält. Men jag kunde röra mig som vanligt. Magmusklerna tog ändå vid även om det sved och värkte så jag trodde jag skulle tuppa av.
Den smärta jag kände var jag absolut inte förberedd på, INGEN hade talat om för mig att det skulle göra såhär förbannat ont!
Först sätta sig upp på kanten Illamående och så snurrig så jag allvarligt talat funderade på att släppa efter för svimfärdigheten (skall tilläggas att jag aldrig svimmat i hela mitt liv). Så hämtades en mobil toalett. "Inte en chans", tänkte jag redan. Och så var det också. Gick inte. Lägga sig i sängen igen och en stund senare ut på en "riktig toalett". Gick inte där heller. Måste nog förklara varför kissandet är så viktigt: Efter sådana operationer och även efter andra, vad jag förstått det som, är det extremt svårt att få igång just kissandet igen. Känns ju märkligt att jag skriver om något sådant, men jag vill ge hela bilden, därför skriver jag så uttömmande om det. Så efter två misslyckade försök konstaterade vi att det nog skulle gå senare. (Vad fasen visste jag om det?? Det var ju omöjligt nu...) Under tiden på uppvaket fick jag en hel del smärtstillande, intravenöst morfin och jag säger bara det, det gjorde fortfarande ont så jag tyckte det kändes som att jag skulle dö.
Tillbaka till sängen i uppvaket igen, runt tre-fyra-tiden på eftermiddagen (helt ärligt talat hade jag ingen som helst tidsuppfattning) kördes jag i sängen upp till avdelningen där den andra tjejen som gjort samma operation redan befann sig. Nu fick jag vatten, det skulle drickas sakta och i teskedsstorlekar till klunkar. Dricka, dricka, dricka. Allt eftersom att smärtan tilltog fick jag morfin och Alvedon igen. Mitt i allt kom mina föräldrar in, jag mådde så dåligt så att jag inte ens uppskattade deras närvaro. Jag orkade inte prata och ville bara vara ifred. Men de såg i alla fall att jag levde. Sedan försvann de igen. Som sagt, ingen tidsuppfattning alls. Fortsätta dricka, upp ur sängen och försöka gå med gåstol. Då kom illamåendet efter tio meter. Jag kunde inte hålla mig och fick en spypåse. I påsen upphittades sedan en liten mängd vätska. Vatten och blod i blandning. Jag blev skitnojig, men sjuksköterskan sa att detta var helt normalt. Efter operationen är det vanligt att det finns kvar blod i magen, vilket kroppen inte tål, detta kommer förr eller senare upp. Så det var ingen fara. I samband med kräkningen ståendes hade jag även kissat på mig, inte mycket, men lite. Mindre trevligt, men det välkomnades av sjuksköterskorna. Det betydde att trycket varit så hårt när jag kräktes att kissningen hade kommit igång. En ljusglimt i misären. Så in på toa och tvätta av mig (inte så lätt med slang i högerhanden) och försöka kissa mer. Gick väl några droppar, men inte så mycket mer.
Att torka sig med vänster hand är ju dessutom som att försöka med en traktor ungefär, för smärtan gjorde att rörligheten dessutom drastiskt begränsades.
In i sängen igen och sova. Tröttheten hade inte försvunnit. Så gick natten vaken i några minuter, dricka och somna om för att några minuter senare vakna av smärtan igen, dricka och somna om igen. Under natten hann jag spy ytterligare tre gånger, min rumskamrat som själv inte kan ha mått så bra stöttade mig med ord. Att en främmande människa kan vara så gullig. Varje gång kom sjuksköterskan in och stöttade med nya påsar, papper och vatten. Jag säger inte att det var trevligt, men det kändes ändå tryggt trots att jag inte var hemma.
Varje gång jag var på toaletten och tittade mig i spegeln lyfte jag på tröjan för att ta in vad som egentligen hade hänt. Jag hade fem hål i magen. Syntes naturligtvis inte eftersom jag hade plåster men ändå.
På morgonen var jag naturligtvis förstörd och dödstrött fortfarande. Men det kändes ändå mycket bättre. Jag var trött men kände ändå att jag faktiskt ville upp. Inte minst på toa där jag fortsatte att försöka. För varje gång jag försökte kom det lite mer. Jag lutade mig framåt och bakåt, tryckte lite fram på magen där jag visste att urinblåsan satt för att hjälpa till och efter et par försök så kom jag ner till den nivån som var godkänd. Efter varje gång jag kissat mättes nämligen blåsans storlek med ett speciellt ultraljud som på något sätt kunde mäta det.
På morgonen var det yoghurt och te till frukost och till lunch en kalvsoppa. Båda himmelska efter att ha fastat på vatten och inte ätit sedan kvällen innan operationen. Var inga problem för mig att äta dem, vilket känndes fantastiskt bra.
På kvällen efter op och på morgonen efter kom många SMS där man frågade hur operationen gått och om jag mådde bra och så vidare. Men helt ärligt talat så hade jag verkligen ingen energi förrän efter lunch dagen efter att ens bry mig. Självklart var det skönt att känna att folk bryr sig, men energin räckte knappt till att tänka "äta, kissa, gå, sova". Kändes lite som att man kommit till någon typ av spädbarnsstadie. Mitt korttidsminne hade blivit drastiskt sämre, detta märks ännu en vecka senare. Men jag hoppas det blir bättre.
På eftermiddagen, dagen efter operationen fick jag efter att ha klarat två godkända "kissningar" åka hem igen, vilket var riktigt skönt, även om jag helt ärligt talat måste säga att det kändes för tidigt. Jag fick med mig en medicinlista med allt jag måste ta, vissa grejer bara under den första tiden, andra under det första året och vissa saker under resten av mitt liv.
Ett litet tillägg måste jag göra. Det skedde en komplikation under operationen som jag dock kommer ta i ett senare inlägg eftersom jag inte känner att jag orkar skriva om det här och nu. Ta det som en cliffhanger om ni vill, men faktum är att energin inte räcker särskilt långt för tillfället. I kommande inlägg kommer jag också att berätta om hur min första vecka har gått, men det kommer i början av nästa vecka.
Ha det gott! Kram/ Mia
Den 9/6 var det alltså dags för operation. Några dagar innan hade jag ringt till sjukhuset i Värnamo där jag skulle opereras och fick reda på att jag skulle vara i Värnamo vid kl 9. Jag uppfattade det som att jag skulle opereras direkt vid 9. Väl framme gick vi upp till Kirurgavdelning B och jag anmälde mig. Nervös, naturligtvis. Men framför allt kändes det så overkligt. I flera år har jag gått och funderat på om jag vill göra denna operation. Med de risker som tas när man gör den och vägt dem mot de fördelar som finns. Sedan slutet av Oktober kämpade jag med min vikt. 10% viktnedgång till operationen. Och nu var jag här. Det gick liksom inte in i mitt huvud. Att kämpa mot ett mål som på något sätt känns "icke-greppbart" och sedan helt plötsligt vara framme vid målsnöret, känslan är märklig på något vis. Inte just att vara i mål utan att ställas inför faktumet och allvaret.
För här var inte kampen över.
Väl på avdelningen fick vi vänta, jag träffade på en annan tjej som skulle göra en likadan operation som skulle opereras före mig. Vi hade träffas på det operationsförberedande samtalet veckan innan i Eksjö, på ett sätt kändes det skönt att någon mer som var i samma situation också fanns där.
Sedan var det väntande fram till strax innan elva då jag fick värktabletter av sjuksköterskan, dels en långtidsverkande morfin och 2st 500mg Alvedon. Detta för att smärtorna efter operationen skulle kunna lindras lite. Helt plötsligt tog allt fart. Jag fick två "sjukhusklänningar" som skulle kläs på, sexigt värre (NOT!). Sedan var det dags att gå ner till avdelningen där operationen skulle göras. Utanför fick jag säga hej då till mamma och sedan kom ångesten och nervositeten. Väl innanför dörrarna kände jag gråten i halsen. Inte för att jag ångrade att jag skulle göra operationen utan för att jag var skiträdd. Jag visste precis vad jag gett mig in på och jag visste vad som kunde hända. Jag visste också hur alla jag pratat med, som gjort operationen, verkligen försäkrade att detta var det bästa beslut de tagit, men samtidigt molade nervositeten i bakgrunden. Tårarna kom. Jag la mig på bordet där jag sedan fick intravenöst och fick ligga där en stund, kändes som en evighet. Till största delen själv eftersom förberedelserna i operationssalen verkade vara i full gång. Efter en stund kördes jag in. Hörde skramlet med instrumenten som packades upp ur sina välförseglade förpackningar. Långa metallgrejer. Tror du jag blev mer nervös? Sedan efter några minuter, som kändes som en evighet, var det dags för mig att somna. Syrgasmasken sattes på och jag kände något ilande i handen och sedan var jag borta.
---
Jag väcktes av en kvinnoröst, en sjuksköterska på uppvaket. Jisses vad trött jag var! Jag var vaken ca trettio sekunder i streck och sedan sov jag igen i några minuter. Så höll det på. Jag var inte med på noterna på något sätt. När jag började vara lite mindre "groggy" vilket fortfarande var jättegroggy, enligt min egen åsikt, kom sköterskan. "Nu är det dags att kissa". "Jisses" tänkte jag. "Hon är ju inte klok". Smärtan var obeskrivlig när jag försökte röra mig. Hela magen kändes som ett exploderat minfält. Men jag kunde röra mig som vanligt. Magmusklerna tog ändå vid även om det sved och värkte så jag trodde jag skulle tuppa av.
Den smärta jag kände var jag absolut inte förberedd på, INGEN hade talat om för mig att det skulle göra såhär förbannat ont!
Först sätta sig upp på kanten Illamående och så snurrig så jag allvarligt talat funderade på att släppa efter för svimfärdigheten (skall tilläggas att jag aldrig svimmat i hela mitt liv). Så hämtades en mobil toalett. "Inte en chans", tänkte jag redan. Och så var det också. Gick inte. Lägga sig i sängen igen och en stund senare ut på en "riktig toalett". Gick inte där heller. Måste nog förklara varför kissandet är så viktigt: Efter sådana operationer och även efter andra, vad jag förstått det som, är det extremt svårt att få igång just kissandet igen. Känns ju märkligt att jag skriver om något sådant, men jag vill ge hela bilden, därför skriver jag så uttömmande om det. Så efter två misslyckade försök konstaterade vi att det nog skulle gå senare. (Vad fasen visste jag om det?? Det var ju omöjligt nu...) Under tiden på uppvaket fick jag en hel del smärtstillande, intravenöst morfin och jag säger bara det, det gjorde fortfarande ont så jag tyckte det kändes som att jag skulle dö.
Tillbaka till sängen i uppvaket igen, runt tre-fyra-tiden på eftermiddagen (helt ärligt talat hade jag ingen som helst tidsuppfattning) kördes jag i sängen upp till avdelningen där den andra tjejen som gjort samma operation redan befann sig. Nu fick jag vatten, det skulle drickas sakta och i teskedsstorlekar till klunkar. Dricka, dricka, dricka. Allt eftersom att smärtan tilltog fick jag morfin och Alvedon igen. Mitt i allt kom mina föräldrar in, jag mådde så dåligt så att jag inte ens uppskattade deras närvaro. Jag orkade inte prata och ville bara vara ifred. Men de såg i alla fall att jag levde. Sedan försvann de igen. Som sagt, ingen tidsuppfattning alls. Fortsätta dricka, upp ur sängen och försöka gå med gåstol. Då kom illamåendet efter tio meter. Jag kunde inte hålla mig och fick en spypåse. I påsen upphittades sedan en liten mängd vätska. Vatten och blod i blandning. Jag blev skitnojig, men sjuksköterskan sa att detta var helt normalt. Efter operationen är det vanligt att det finns kvar blod i magen, vilket kroppen inte tål, detta kommer förr eller senare upp. Så det var ingen fara. I samband med kräkningen ståendes hade jag även kissat på mig, inte mycket, men lite. Mindre trevligt, men det välkomnades av sjuksköterskorna. Det betydde att trycket varit så hårt när jag kräktes att kissningen hade kommit igång. En ljusglimt i misären. Så in på toa och tvätta av mig (inte så lätt med slang i högerhanden) och försöka kissa mer. Gick väl några droppar, men inte så mycket mer.
Att torka sig med vänster hand är ju dessutom som att försöka med en traktor ungefär, för smärtan gjorde att rörligheten dessutom drastiskt begränsades.
In i sängen igen och sova. Tröttheten hade inte försvunnit. Så gick natten vaken i några minuter, dricka och somna om för att några minuter senare vakna av smärtan igen, dricka och somna om igen. Under natten hann jag spy ytterligare tre gånger, min rumskamrat som själv inte kan ha mått så bra stöttade mig med ord. Att en främmande människa kan vara så gullig. Varje gång kom sjuksköterskan in och stöttade med nya påsar, papper och vatten. Jag säger inte att det var trevligt, men det kändes ändå tryggt trots att jag inte var hemma.
Varje gång jag var på toaletten och tittade mig i spegeln lyfte jag på tröjan för att ta in vad som egentligen hade hänt. Jag hade fem hål i magen. Syntes naturligtvis inte eftersom jag hade plåster men ändå.
 |
| Mina fem hål. Tagen idag 15/6 men synen är den samma. |
På morgonen var jag naturligtvis förstörd och dödstrött fortfarande. Men det kändes ändå mycket bättre. Jag var trött men kände ändå att jag faktiskt ville upp. Inte minst på toa där jag fortsatte att försöka. För varje gång jag försökte kom det lite mer. Jag lutade mig framåt och bakåt, tryckte lite fram på magen där jag visste att urinblåsan satt för att hjälpa till och efter et par försök så kom jag ner till den nivån som var godkänd. Efter varje gång jag kissat mättes nämligen blåsans storlek med ett speciellt ultraljud som på något sätt kunde mäta det.
På morgonen var det yoghurt och te till frukost och till lunch en kalvsoppa. Båda himmelska efter att ha fastat på vatten och inte ätit sedan kvällen innan operationen. Var inga problem för mig att äta dem, vilket känndes fantastiskt bra.
På kvällen efter op och på morgonen efter kom många SMS där man frågade hur operationen gått och om jag mådde bra och så vidare. Men helt ärligt talat så hade jag verkligen ingen energi förrän efter lunch dagen efter att ens bry mig. Självklart var det skönt att känna att folk bryr sig, men energin räckte knappt till att tänka "äta, kissa, gå, sova". Kändes lite som att man kommit till någon typ av spädbarnsstadie. Mitt korttidsminne hade blivit drastiskt sämre, detta märks ännu en vecka senare. Men jag hoppas det blir bättre.
På eftermiddagen, dagen efter operationen fick jag efter att ha klarat två godkända "kissningar" åka hem igen, vilket var riktigt skönt, även om jag helt ärligt talat måste säga att det kändes för tidigt. Jag fick med mig en medicinlista med allt jag måste ta, vissa grejer bara under den första tiden, andra under det första året och vissa saker under resten av mitt liv.
 |
| Dödströtta jag efter sjukhusvistelsen. |
Ett litet tillägg måste jag göra. Det skedde en komplikation under operationen som jag dock kommer ta i ett senare inlägg eftersom jag inte känner att jag orkar skriva om det här och nu. Ta det som en cliffhanger om ni vill, men faktum är att energin inte räcker särskilt långt för tillfället. I kommande inlägg kommer jag också att berätta om hur min första vecka har gått, men det kommer i början av nästa vecka.
Ha det gott! Kram/ Mia
Kommentarer