Fortsätt till huvudinnehåll

Står still men går framåt ändå

Hej!

Den senaste veckan har varit en pers. Har varit sjuk och känt mig allmänt dassig. Men det känns bättre nu, hostar fortfarande så att det känns som att lungorna skulle lossna och falla ut. Men icke, de sitter där de ska och "slemmar" så att det känns som att man skulle kvävas och spy. Nu ska jag inte klaga mer. Jag mår faktiskt betydligt mycket bättre nu än för bara några dagar sedan.

I veckan har skolan börjat. Jag har påbörjat min inriktning på personalvetarprogrammet. Har valt Arbetslivspedagogik. Känns som ett bra val nu när vi haft två lektioner. Det känns ganska naturligt och jag känner att jag kan få utlopp för de saker jag tycker varit mest intressanta under studierna hittills inom inriktningen.


Bilden här ovanför visar ungefär hur jag känt under studiernas gång. Det har varit upp och ner hela tiden. Antagligen kommer det inte sluta bara för att jag valt inriktning, men det är ändå lättare att känna sig motiverad och göra sitt bästa när man faktiskt har valt vad man ska studera själv. Kurserna vi hade de första 1 1/2 åren har inte varit självvalda utan obligatoriska för programmet. Därav motivationsbristen som funnits vad gäller kurser jag inte tyckt om.






I början av veckan fick jag äntligen lite tillskott i mitt LCHF arsenal. Nudlar av dels sjögräs och dels conjak-rot (tror jag det var). Båda typer med mycket lågt kolhydratvärde. Hittills har jag testat sjögräsnudlarna. Jag blandade i dem i en currygryta med räkor och paprika. Konsistensen är inte jämförbar med vanliga risnudlar som man kanske annars använder i en asiatisk gryta. Men de smakar helt okej. Det är så skönt att bara ha något "annorlunda" ibland. Jag har försökt att beskriva dem även om det är svårt. De är ganska fasta. Ytan är lite mjukare, de är helt genomskinliga. När man sedan biter i dem är ytan lite gummiaktig men kärnan känns lite som att bita i en rädisa, smått knaprig på något vis. De har knappt någon egen smak, om något så möjligen liiiite syrligt, men absolut inget som jag störde mig på.


För min egen skull passar jag då och då på att ta lite kort. På så sätt kan jag och ni andra se utvecklingen vad gäller vikten, inte bara i kilo eller antal kilo jag gått ner. Den senaste veckan har vikten stått still, men det var ganska roligt när jag träffade människor jag inte sett sedan innan jul. De påstod att skillnaden var stor från tidigare vad gäller framför allt mitt ansikte. Jag har blivit smalare i ansiktet. Sånt är så himla roligt att höra. Ytterligare saker som jag hört är mina leder. Fotleder och handleder. Jag börjar se mina ådror och lederna blir smalare och framhävs, låter väl knäppt, men tidigare var framför allt fotlederna mer odefinierbara, näst intill svullna ibland. Handlederna var också rundare. För er som aldrig behövt tänka på sådant kan jag berätta att det är en befriande känsla att se att saker och ting förändras till det bättre. Faktum är att man ser de små sakerna som förändras, jag kan villigt erkänna att man blir lite fixerad. Men jag skäms inte, för det ändras ju faktiskt till det bättre :-)





Med denna bild (trots rufsigt hår och osminkad nuna) vill jag avsluta detta inlägg idag och säga god natt! Jag återkommer när det finns mer att skriva igen.

Kram Mia


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...