Gastric Bypass

 

Jag har bestämt mig för att genomgå en gastric bypass. För ca. en månad sedan var jag hos min läkare på vårdcentralen för att prata om just detta. Ända sedan jag var liten har jag legat över kurvorna för "normalvikt". Läkarna och sjuksköterskorna sa alltid att det rättar till sig när jag växer och att man ska vara försiktig med att ge barn kommentarer om vikt. Väl i tonåren var jag fortfarande över normalvikt och kämpade med min övervikt. På den tiden var den inte så påtaglig som nu men det märktes ändå att jag var rundare än alla andra.

På gymnasiet tog det fart. Jag började ta p-piller, jag började småäta, fika på rasterna, åka till snabbmatskedjor med vänner som hade bil på fritiden och jag slutade med ridsporten under några år, ridsporten hade ändå hjälpt mig att hålla mig i form tidigare. När det sedan blev för mycket testade jag den ena dieten efter den andra, viktväktarna, lågkalorikost osv. Jag gick till dietister och fick råd om både det ena och andra. Sedan kom en ny medicin: Reductil. Med hjälp av den gick jag ner lite mer än 20 kilo och det var fantastiskt. Jag vägde som minst 85 kilo och kände mig så fantastisk, det märktes också att omgivningen såg på mig annorlunda. Det är något som jag fortfarande irriterar mig på, som att jag var "bättre" när jag vägde mindre. Jag var ju fortfarande samma människa. Reductil (som numera inte säljs på marknaden, troligen för att den är för bra!) gav mig dock ett par biverkningar som var ganska jobbiga. Jag kunde inte sova på nätterna, min sexuella lust försvann och jag fick väldigt kort stubin. Därför slutade jag med det efter ca. 1 1/2 år.

De senaste ca. 5 åren har jag nu gått upp dessa 20 kilo igen, de har "smygit" sig på. Jag har testat flera dieter under den perioden och det har gått 10 kilo ner och sedan upp igen ett flertal gånger. Jag har haft koll på maten och tränat och det har hjälpt, men så fort det inte har varit fallet är det som att kroppen gått tillbaka till sin "samla på fett"-mode. Det är fruktansvärt tröttsamt att hela tiden behöva tänka på vad man ska äta och hela tiden behöva avstå. Min kropp verkar inte vara skapt som alla andras. Andra kan äta hur mycket som helst och det syns inget. Jag behöver bara titta på en skål med chips så har jag gått upp två kilo känns det som. Det som irriterar mig mest är alla andras "välmenande råd" om att äta mindre och röra på mig mer. Som att det skulle hjälpa mig. Allas kroppar fungerar inte likadant och alla är inte dietister och vet ur jag fungerar. I all välmening så tackar jag alltså nej till råd och kommentarer om vikt. Det måste komma från en själv, tryck utifrån är bara fruktansvärt irriterande och inte trevliga om man inte ber om hjälp själv.

Väl hos läkaren när jag var där för en månad sedan förklarade jag min historia och vad jag har för oro vad gäller min övervikt inför framtiden. Även vad jag har försökt för att gå ner i vikt och vad för problem jag har på grund utav min övervikt. Inte minst har mina knän tagit stryk av min vikt. Det jag oroar mig för är också framtiden med risk för sjukdomar som diabetes och hjärt-/kärlsjukdomar. Även att bli gravid är svårare när man är överviktig och skulle det bli barn någon gång så vill jag gärna kunna springa efter dem. Så det är många saker som påverkat mig att ta detta beslutet.

Andras reaktioner har varit blandade, men oftast väldigt positiva. I ca. 90% av fallen har det varit oerhört positivt och jag har fått jättepositiv feedback och många känner andra som har gjort det, en av mina vänner har till och med gjort det själv och har berättat mycket för mig vilket gjort mig ännu säkrare på att jag tagit rätt beslut. Andra (de resterande ca. 10%) har berättat om skräckexempel de hört om och dragit den där "är mindre och träna mer"-valsen som jag verkligen hatar. I en situation som denna behöver man allt stöttning man kan få och då är det inte vad man vill höra. Jag accepterar att vissa är av annan uppfattning än jag själv, det är inte mitt problem. Det som gör mig irriterad är att människor som inte har problem med övervikt och inte behöver fundera på vad de äter eller har väldigt lätt för att gå ner i vikt tror sig ha kunskap om vad som funkar för mig. Det är där skon klämmer för mig, att folk inte lyssnar utan bara tror sig veta.

Idag skulle jag ha haft en gruppinformation på sjukhuset där jag ska opereras men tyvärr var den inställd och jag hade inte fått information om det. Så det kommer en ny kallelse med ett möte om en månad. Så nu får jag vänta ett tag till. Men jag ska gå ner 11-12 kilo tills det är dags för operationen som det inte är satt datum för ännu. Ska bli spännande att se vad som kommer hända framöver. Tills dess fortsätter jag med att kämpa.