Fortsätt till huvudinnehåll

Gastric Bypass


 

Jag har bestämt mig för att genomgå en gastric bypass. För ca. en månad sedan var jag hos min läkare på vårdcentralen för att prata om just detta. Ända sedan jag var liten har jag legat över kurvorna för "normalvikt". Läkarna och sjuksköterskorna sa alltid att det rättar till sig när jag växer och att man ska vara försiktig med att ge barn kommentarer om vikt. Väl i tonåren var jag fortfarande över normalvikt och kämpade med min övervikt. På den tiden var den inte så påtaglig som nu men det märktes ändå att jag var rundare än alla andra.

På gymnasiet tog det fart. Jag började ta p-piller, jag började småäta, fika på rasterna, åka till snabbmatskedjor med vänner som hade bil på fritiden och jag slutade med ridsporten under några år, ridsporten hade ändå hjälpt mig att hålla mig i form tidigare. När det sedan blev för mycket testade jag den ena dieten efter den andra, viktväktarna, lågkalorikost osv. Jag gick till dietister och fick råd om både det ena och andra. Sedan kom en ny medicin: Reductil. Med hjälp av den gick jag ner lite mer än 20 kilo och det var fantastiskt. Jag vägde som minst 85 kilo och kände mig så fantastisk, det märktes också att omgivningen såg på mig annorlunda. Det är något som jag fortfarande irriterar mig på, som att jag var "bättre" när jag vägde mindre. Jag var ju fortfarande samma människa. Reductil (som numera inte säljs på marknaden, troligen för att den är för bra!) gav mig dock ett par biverkningar som var ganska jobbiga. Jag kunde inte sova på nätterna, min sexuella lust försvann och jag fick väldigt kort stubin. Därför slutade jag med det efter ca. 1 1/2 år.



De senaste ca. 5 åren har jag nu gått upp dessa 20 kilo igen, de har "smygit" sig på. Jag har testat flera dieter under den perioden och det har gått 10 kilo ner och sedan upp igen ett flertal gånger. Jag har haft koll på maten och tränat och det har hjälpt, men så fort det inte har varit fallet är det som att kroppen gått tillbaka till sin "samla på fett"-mode. Det är fruktansvärt tröttsamt att hela tiden behöva tänka på vad man ska äta och hela tiden behöva avstå. Min kropp verkar inte vara skapt som alla andras. Andra kan äta hur mycket som helst och det syns inget. Jag behöver bara titta på en skål med chips så har jag gått upp två kilo känns det som. Det som irriterar mig mest är alla andras "välmenande råd" om att äta mindre och röra på mig mer. Som att det skulle hjälpa mig. Allas kroppar fungerar inte likadant och alla är inte dietister och vet ur jag fungerar. I all välmening så tackar jag alltså nej till råd och kommentarer om vikt. Det måste komma från en själv, tryck utifrån är bara fruktansvärt irriterande och inte trevliga om man inte ber om hjälp själv.

Väl hos läkaren när jag var där för en månad sedan förklarade jag min historia och vad jag har för oro vad gäller min övervikt inför framtiden. Även vad jag har försökt för att gå ner i vikt och vad för problem jag har på grund utav min övervikt. Inte minst har mina knän tagit stryk av min vikt. Det jag oroar mig för är också framtiden med risk för sjukdomar som diabetes och hjärt-/kärlsjukdomar. Även att bli gravid är svårare när man är överviktig och skulle det bli barn någon gång så vill jag gärna kunna springa efter dem. Så det är många saker som påverkat mig att ta detta beslutet.



Andras reaktioner har varit blandade, men oftast väldigt positiva. I ca. 90% av fallen har det varit oerhört positivt och jag har fått jättepositiv feedback och många känner andra som har gjort det, en av mina vänner har till och med gjort det själv och har berättat mycket för mig vilket gjort mig ännu säkrare på att jag tagit rätt beslut. Andra (de resterande ca. 10%) har berättat om skräckexempel de hört om och dragit den där "är mindre och träna mer"-valsen som jag verkligen hatar. I en situation som denna behöver man allt stöttning man kan få och då är det inte vad man vill höra. Jag accepterar att vissa är av annan uppfattning än jag själv, det är inte mitt problem. Det som gör mig irriterad är att människor som inte har problem med övervikt och inte behöver fundera på vad de äter eller har väldigt lätt för att gå ner i vikt tror sig ha kunskap om vad som funkar för mig. Det är där skon klämmer för mig, att folk inte lyssnar utan bara tror sig veta.

Idag skulle jag ha haft en gruppinformation på sjukhuset där jag ska opereras men tyvärr var den inställd och jag hade inte fått information om det. Så det kommer en ny kallelse med ett möte om en månad. Så nu får jag vänta ett tag till. Men jag ska gå ner 11-12 kilo tills det är dags för operationen som det inte är satt datum för ännu. Ska bli spännande att se vad som kommer hända framöver. Tills dess fortsätter jag med att kämpa.






Kommentarer

Hej Mia !

Läste på din blogg och kände igen mig mycket i det du säger. Tack för att du skriver så öppet om det det hjälper mig och säkert många fler som bär på samma problem.
Jag har också funderat på att göra en sådan operation men har också blivit varnad med skräck exempel.
Men känns skönt att du skriver om det i mer positiv anda, det hjälper mig i mina tankar med.
Önskar dig all lycka till med din viktnedgång och en stor god jul kram från Lisa
Mia's blog sa…
Hej Lisa!

Vad gulligt att du skriver och det är roligt att höra att det jag skriver kan hjälpa och är påtagligt. Jag känner helt enkelt att den information som finns om gastric bypass inte alltid är så givande. Den är väldigt saklig, men det är ju så mycket runtomkring, inte minst känslomässiga saker, som påverkar ett sådant beslut. Det är ju en förändring för resten av livet. De som jag pratat om gp med som faktiskt har gjort det säger att det är det bästa beslutet de tagit och jag tror också att det är rätt beslut för mig :-)

Om du känner att du funderar så boka en tid hos läkaren så att du får information om det hela ordentligt. Det gäller att vara övertygad om det helt om det ska kunna gå vägen :-)

Så jag hoppas att allt går vägen. Kan verkligen rekommendera LCHF om du tänkt prova att gå ner i vikt på egen hand framöver. Det är så smidigt och det går egentligen av sig självt.

Känner du att du vill snacka mer så finns jag ju på facebook :-) Det är bara att höra av sig "anytime" :-) Tack igen för att du hörde av dig!

God Jul och många kramar, Mia

Populära inlägg i den här bloggen

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...