Fortsätt till huvudinnehåll

Jobbet som behandlingsassistent

Nu har det gått en tid sedan jag skrev sist. Då hade jag precis påbörjat jobbet som behandlingsassistent och livet var i full rullning. Det är det fortfarande. Men på ett annat sätt. Jag känner att jag kommit in i arbetet och jag ser saker och ting lite annorlunda, inte sämre eller att min grundinställning skulle vara annorlunda, men jag känner mig inte så "fresh" längre som för några veckor sedan. Sedan jag börjat har det till och med kommit nya efter som jag fått visa saker och ting för, roligt, att som semestervikarie få ta ansvar inte bara antas "hänga på". När man varit på en arbetsplats ett tag ser man grupperingar, olika arbetssätt och börjar höra var konflikterna ligger begravna. Det är det som är mest intressant med att arbeta på ett nytt ställe, att se hur människorna fungerar där. Att jag sedan dessutom får arbeta med människor som kommer från en helt annan värld än min (nu menar jag ungdomarna) är också otroligt intressant.


Något jag stött på under tiden jag jobbat där är också en TV-serie som eleverna tittar på. Den heter Oz. Efter att ha sett delar av avsnitt ifrån den när jag arbetat, bestämde jag mig för att ta mig en närmre titt på den. Så jag satte mig hemma och började titta. Sammanlagt finns det sex säsonger av serien som handlar om ett högsäkerhetsfängelse i USA och fångarnas samt personalens öden. Den är otroligt spännande och bra och för oss människor som inte befinner oss i den kriminella världen. För oss kan det faktiskt vara ganska nyttigt att se en sådan serie. Men för de ungdomar jag arbetar med anser jag det vara förkastligt att titta på den. De lär sig hur man gör upplopp, hur man spelar ut olika människor mot varandra, hur man gör vapen och att det är coolt att använda våld och droger. Jag har påtalat detta på arbetsplatsen, men inget händer. Ska man inte kunna förbjuda ungdomar som ska lära sig rätt och fel att titta på sådant??? Nu har jag tittat på alla sex säsongerna, så jag vet vad jag snackar om och känner karaktärerna och handlingen väldigt väl och kan diskutera serien med killarna. Men jag tycker fortfarande att det är förkastligt att låta ungdomar titta på serier och filmer som lär dem om kriminalitet och våld när det vi vill uppnå faktiskt är att få dem till att bli goda samhällsmedborgare.

Jag trivs väldigt bra med mitt jobb, kollegorna är goa och trevliga, men faktum är att vissa saker, som ovan nämnt tycker jag är absolut fel. Det jag tycker är allra bäst på arbetsplatsen är att vi har roligt tillsammans. Det skrattas och skojas mycket, troligen beroende på att jobbet i sig är ganska rått. Man måste lägga in humor för att orka med det helt enkelt.

Nu ska jag fortsätta att fixa här hemma. Men ville lämna lite fotspår såhär i sommarvärmen.

Ha det så bra! // Mia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...