Jag har alltid tyckt om barn. Men den där längtan efter barn som många pratar om har nog inte funnits. Ändå har jag de senaste 2 åren känt "nu eller aldrig". Jag är född 1985, om 3 år är jag alltså 40. Så på något vis känns den där 40-års gränsen lite magisk. Att i alla fall ha fått ett barn innan 40 hade varit bra. Kanske vore ett barn också tillräckligt, just för att jag är sjukt rädd för att omställningen med barn blir för stor. Jag ser vad barn gjort med vänner runtomkring mig. Livet blir helt annorlunda och de förändras. Trötta, slitna och ärligt talat ofta rätt tråkiga. Inte alla, men det är som att livet med den njutning och den frihet som man har utan bara blåser iväg. Kanske har jag för få vänner som ser till att ta sig i kragen och faktiskt bara fortsätter och barnen får hänga på. Men det är så jag skulle vilja ha det. När jag menar njuta av livet menar jag allt annat än vilda fester. Men jag menar resor, hälsa på vänner spontant, gå ut på middagar etc. När jag var ...