Fortsätt till huvudinnehåll

Den 22:e Februari 2006 (Dagen efter en shoppingrunda på A6)

Nu var det dags igen. Denna veckan har jag massor att göra, men orken att verkligen ta tag i saker finns inte. Jag har blivit så trött de senaste dagarna. Igår var jag och min klasskamrat Sofie på A6 och shoppade. Sammanlagt gjorde jag av med runt en tusenlapp. Pengarna går åt, men jag har inte varit och shoppat sedan innan jul. Så det var värt det. Det värsta med gårdagen var att jag fick exakt samma symptom på kvällen som innan jag fick influensa förra gången. Jag blev varm, snuvig, hostig, snurrig och extremt trött. Hoppas verkligen inte jag blir sjuk. Jag vill verkligen inte bli det igen. Har redan haft influensa två gånger nu. En gång ca. en månad innan jul och en gång strax efter terminsstart. Apropå influensa hörde jag vid frukosten idag att man diskuterade vad man kunde göra för att skydda sig från fågelinfluensan.

Alltså, ärligt talat.Tror du verkligen att det går att skydda sig från fågelinfluensan?

Jag tror ju inte detta måste jag ärligt säga. Blir man sjuk så blir man. Är man bara noggrann med att tvätta händerna när man kommer hem från att ha varit ute, är allmänt hygienisk och inte äter fågel så tror jag inte att det är någon större fara. Men det är ju vad jag tror. Men skulle jag bli smittad så är det väl meningen. Jag tror att det finns en mening med allt som händer, även om man som människa inte alltid förstår varför det händer. Som till exempel nu tre veckor innan jul. Då blev det kortslutning i en av spisarna där hemma. Hela köket brann och större delen av huset blev rökskadat. Hela mitt rum var fyllt utav sot. Allt var täckt med gråsvart damm. Det var som att gå in i en gråsvart öken. Vi fick slänga alla mina möbler, men det gick att sanera kläder, böcker och annat smått som jag ville ha kvar. Varför detta hände förstår jag inte. Men en aning har jag.

Jag tror att man genom motsättningar och svåra tider i livet blir starkare som människa.

Men efter denna händelse får man sig en ordentlig släng och man omvärderar saker och ting en del. Jag insåg att mycket av det materiella som man uppskattar och värderar högt i vardagen inte är något värt. Tänk om det hader varit mitt i natten. Tänk om ingen hade märkt något och hela familjen brunnit inne. Jag var nämligen inte hemma just när det brann. Jag var på en väns bröllop i Götebrog. Tänk om min familj inte funnits kvar när jag kom tillbaka. Inget vore så hemskt som om min familj skulle dö. Då hade hellre hela huset fått brinna ner än att familjen skulle skadas. Jag värderar min familj och vänner mycket högre och materiella saker mindre efter denna händelse.

Till dig som läser detta vill jag ställa några frågor.
Vad värderar du högst?:
  • Dina föräldrars hälsa eller din dator/bil/digitalkamera?
  • Din systers eller brors säkerhet eller dina märkeskläder/pengar/resor?
  • Dina far-/morföräldrars trygghet eller ditt jobb/utbildning?

Tänk efter ibland, för det är viktigt. Jag gör det inte alltid heller, men efter detta så gör jag det oftare. Lev väl och gör gott!

Kommentarer

Akiroth sa…
Bra skrivet:)

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...