Fortsätt till huvudinnehåll

Den 13:e Februari 2006 (Dagen innan alla hjärtans dag)

Ja, varför finns alla hjärtans dag egentligen. Tänkte just på det. Är man mer kär då än någon annan dag på året? Mitt svar är nej. Ska man bli kär just den dagen? Mitt svar är nej. Varör? Jo, för det är kallt ute, det är slaskigt, hur sexigt är det på en skala mellan 1 och 10. Typ, minus 7.Nä, alla hjärtans dag fyller ingen funktion. Dessutom är det en tisdag. Jag går i skolan och jobbar i morgon, hur mycket tid finns det att fira då? Ingen alls. Jag går i skolan mellan 8.45 och 14.30. Efter det tar jag tåget hem från Nässjö till Jönköping, sedan är jag hemma, äter, vilar, pluggar, sånt man måste göra och sedan börjar jag jobba vid 17.00 och jobbar fram till 20.00. Jag menar, det finns ingen tid. Det är rätt surt faktiskt. Men vad gör man. Jag har min pojkvän och jag är lycklig med honom. Alla hjärtans dag blir det inte om nu inte min pojkvän kommer på något, men jag har ändå inte tid, så det skulle ändå inte bli nåt.

Apropå det jag skrev innan. Ja, jag pluggar och jobbar samtidigt. Vet du vad? Det lönar sig, men bara i den mån CSN tillåter (alltså bara lite). Sedan är det stop. Jag klarar av att både jobba och plugga. Jag får godkänt på mina tentor, jag klarar mina skolarbeten och jag gör bra ifårn mig. Jag går på mina föreläsningar och har en god relation till mina klasskamrater. Jag har en fast tjänst på det företaget jag jobbar på. Jag jobbar så mycket jag kan, men överskrider min lön den gräns för hur mycket jag får tjäna enligt CSN per termin så måste jag betala tillbaka en del av mitt studiebidrag. Jag betalar skatt, CSN får sina pengar från skatten som jag själv (genom att jobba) betalar in. Jag betalar mitt eget bidrag, men tjänar jag för mycket pengar så måste jag betala tillbaka det jag själv varit med och betalat.

Systemet är ju SÅ fel!

Borde inte staten/CSN uppmuntra studenter att jobba? Jag tror att det faktiskt kan stimulera en student att faktiskt jobba och komma in i yrkeslivet redan under studietiden. Att en student faktiskt har yrkeslivserfarenhet uppskattas av arbetsgivaren. Vad hjälper det att du sitter på högskolan och pluggar en massa strunt som du eventuellt någon gång i framtiden skulle forska inom, när allt du egentligen vill är att få ett jobb?!

Titta sedan. En massa studenter finns det, men hur många får egentligen ett jobb direkt efter att de är klara med sina studier? Bara ett fåtal. Varför? Jo, för att det är för höga arbetsgivaravgifter. Varför detta? Jo, för att socialdemokraterna sitter vid makten. Genom för höga arbetgivaravgifter så vill företagen inte anställa folk. Det blir för dyrt. Om det vore billigare att anställa skulle fler folk få jobb. Genom att fler folk får jobb får vi mindre bidragsberoende. Genom färre bidragsberoende i vårt samhälle får vi mer pengar över till annat som gynnar alla. Självklart kommer det alltid att finnas de som faktiskt har behovet av bidrag och ett socielt skyddsnät måste vi ha. Men de som kan jobba, ska jobba. De ska inte ha vilket jobb som helst utan ett jobb som de är kapabla att jobba med.Tyvärr finns det ju dock de som utnyttjar systemet. Som inte "orkar" jobba, som tycker att det är smidigare att gå på socielbidrag och bostadsbidrag och hela faderullan med bidrag som finns.

Visste du att det finns jobb som är sämre betalda än vad du kan få ut av att gå på bidrag. Det är sant. Varför ska du då jobba. Ska det verkligen kunna löna sig att gå på bidrag?! Det är ju inte klokt! Lönerna ska vara sådana så att man kan klara sig. Bidragen ska bara vara till för dem som verkligen behöver dem. Skaffa jobb åt dem som går arbetslösa så de slipper sitta hemma och gå på bidrag.

Jag är trött på den regering som sitter idag, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet har inte tagit sitt ansvar för oss medborgare. De har inte fattat att det är vi som är viktiga, invånarna.

Färre bidragsberoende, fler i arbete. Det är vad jag vill. Rösta för regeringsskifte i september!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

27 kilo mindre

Hej! Nu var det ett tag sedan jag skrev och det beror helt enkelt på att jag inte känt att jag haft så jättemycket att skriva om. Under sommaren har jag jobbat och den 1:e september satte plugget igång igen. Vad gäller vikten så går det bra. Den går ner mer sakta just nu. Men ändå stadigt neråt. 0,5-1 kg i veckan ungefär men ibland så står den still. Jag oroar mig inte mycket över det. I morse vägde jag mig igen och konstaterar att det numera inte är långt kvar till nästa gräns, snart är jag under 90-strecket. Idag väger jag exakt 91,0 kilo. Det känns fantastiskt bra. Det finns fortfarande mycket att "ta på". Mina egna "önskeställen" där jag skulle vilja att det tar mer på fettet (alltså försvinner eller minskar i alla fall) är överarmar, benen och magen. Men det kommer säkert, jag oroar mig inte för det. För första gången typ någonsin har jag nu vågat köpa en åtsittande klänning och jag är verkligen fantastiskt nöjd. Testade den med de även nyinköpta ...

Midjemått och Träning

Idag känns det betydligt mycket bättre när jag vaknade. Än så länge inga frestelser. Jag kom på att sista gången jag var på läkarbesök i Eksjö så mätte vi omfånget av midjan. Då var omfånget 110cm så jag bestämde mig idag att se om det kanske har förändrats. Vikten har ju stått still ett tag tills nu (vägde redan 2 kg mindre på vågen i morse!!!) så jag tänkte att jag måste testa. Efter att ha hittat ett måttband mdrog jag ihop bandet på samma ställe som sjuksköterskan gjorde sist och konstaterade att idag är omfånget 104cm. Kan ni fatta att jag är lycklig?! Så nu blev jag så motiverad att jag kände att jag till och med ville till gymmet. Jag ska lyckas med detta och hör sen! Nu blir det kämpa i ytterligare 25 dagar :-) Kram på er! / Mia

Gastric Bypass

  Jag har bestämt mig för att genomgå en gastric bypass. För ca. en månad sedan var jag hos min läkare på vårdcentralen för att prata om just detta. Ända sedan jag var liten har jag legat över kurvorna för "normalvikt". Läkarna och sjuksköterskorna sa alltid att det rättar till sig när jag växer och att man ska vara försiktig med att ge barn kommentarer om vikt. Väl i tonåren var jag fortfarande över normalvikt och kämpade med min övervikt. På den tiden var den inte så påtaglig som nu men det märktes ändå att jag var rundare än alla andra. På gymnasiet tog det fart. Jag började ta p-piller, jag började småäta, fika på rasterna, åka till snabbmatskedjor med vänner som hade bil på fritiden och jag slutade med ridsporten under några år, ridsporten hade ändå hjälpt mig att hålla mig i form tidigare. När det sedan blev för mycket testade jag den ena dieten efter den andra, viktväktarna, lågkalorikost osv. Jag gick till dietister och fick råd om både det ena och andra. Sedan ...