Fortsätt till huvudinnehåll

Tre veckor sedan operationen

Hejsan!

Kände att det var dags att skriva lite nu igen efter att lite tid har gått. Nu är jag inne på min tredje vecka efter operationen. Första veckan var kämpig och sedan har det gått bättre och bättre. Men jag börjar lära känna min mage och kropp nu. Det jag kan konstatera är att det inte är lätt. Det är exempelvis så att jag knappt kan äta någon typ av halvfabrikat eller restaurangmat för jag dumpar helt enkelt direkt. Det är förmodligen allt fett som jag reagerar på. Dumpingen visar sig hos mig på så sätt att jag blir illamående, värmevallningar, blir väldigt trött, blir snurrig och till och med kan känna det som att armarna och benen nästan domnar av delvis. Troligen är det så att blodet strömmar i all hast till magen för att kunna ta hand om maten men att resten av kroppen blir lidande av det. Det är inget vidare trevligt.



Härom dagen var vi exempelvis på IKEA där vi tänkte äta lunch. Jag beställde en kycklingfilé (som ju i vanliga fall brukar vara kanonbra för mig att äta) och istället för pommes tog jag potatismos. Det enda som jag kunde konstatera hade i sig fett var bearnaisesåsen som serverades till. Efter att ha ätit så mycket jag kunde (en lite bit av filén kvar och nästan hela moset, samt en del av såsen) började jag känna att detta inte var något bra alternativ. Jag hade också sett att kycklingfilén hade fett i sig, förmodligen ett halvfabrikat som IKEA köper in och bara värmer upp. Jag började känna tröttheten och illamåendet. Det är helt otroligt vad surt.  Så jag fick sätta mig på en soffa och vila medan de andra gick och kollade på möblerna på övre plan. Efter ca. 30 minuter eller så gick vi tillsammans vidare till nedre plan med allt "smått och gott". Men att behöva vila efter maten så fort man varit ute någonstans är ju inte hållbart i längden, det är lite tråkigt, så jag hoppas att det kommer rätta till sig så småningom. Jag måste helt enkelt testa nu för att lära känna min kropp igen, den är helt enkelt inte som den var förr.



Förr veckan var vi i Fjätervålen, inte långt från Idre fjäll och det var väldigt trevligt. Vi var ute i skogen en del eftersom det var fjälorientering som jag följde med på men inte deltog i. (Jag och springa i skogen går liksom inte riktigt ihop ;-) ) Men det var vackert. Jag måste säga att jag uppskattar Sverige på sommaren mer nu när jag sett hur det är uppe i fjällen vid den tiden. Det var visserligen inte så varmt 9-14 grader och molnigt, ibland tittade solen fram men det var kortare stunder. Men det är himla fint. Tror att det är finare längre fram i sommar. Jag passade på att ta en ridtur på fjället en av dagarna och det var riktigt fint! Utsikten var fantastisk, så det tänker jag göra om om jag ska dit någon mer gång! Ridningen funkade bra också, man kan ju tänka sig att det skumpar och är obehagligt efter operationen, men jag tyckte inte jag kände något alls faktiskt. Det enda jag gjorde var att ta på mig byxor som inte skavde direkt på ställena där jag har "öppningarna" eller "såren" eller vad man vill kalla det.




När jag var där uppe så var det dags att ta bort agrafferna (häftstiften de sätter för att klämma ihop huden efter operationen). Så trots att det var ett annat landsting bokade jag en tid och fick bara betala för besöket hos sjuksköterskan så det funkade jättebra. Efteråt satte hon dit nya plåster över bara som skulle sitta en vecka. Igår, en vecka senare tog jag av dem och såren ser kanonfina ut. Lite skorpor kvar här och där, men inte alls farligt.


Så nu är det bara att låta allt läka så kommer det nog att bli jättefint sedan. Fr.o.m. onsdag ska jag börja jobba så det blir nästa utmaning att jobba och äta vanligt men ändå hinna med alla mina mellanmål. Det kommer inte att bli lätt, men jag får försöka göra det bästa av det. Nu blir det göra sig i ordning och sedan blir det Västervik i eftermiddag, ska bli trevligt. Jag mår bra i alla fall, vågen säger nu 100,6 så snart är jag på tvåsiffrigt, jippie!!! Får helt enkelt försöka att hålla mig till mat jag lagar själv eller vet vad den innehåller så att jag slipper må dåligt, det kommer lösa sig, life goes on :)

Ha det gott! // Mia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fostervattenprov

 Den 16 maj var det dags för fostervattenprovet. Jag hade läst om det och kände mig trygg med överläkaren som skulle utföra det. En överläkare som forskat mycket och som är erkänt duktig på det hon arbetar med. Man ska vara noggrann med vem man ska få vård hos, framför allt när det är spåass känsliga grejer som ett fostervattenprov. Inför det här "ingreppet" hade jag också informerat Kvinnokliniken om att jag inte accepterade att den barnmorska som gjort KUB-testet skulle vara med på fostervattenprovet och gav feedback på hennes opersonliga och oproffsiga attityd. Så hon ersattes av en supertrevlig annan barnmorska som ställde exakt de där frågorna jag ville ha, som gjorde att jag kände mig trygg innan vi satte igång.  Överläkaren förklarade hur ingreppet skulle ske så att jag kände mig trygg med vad som skulle hända och började sedan att söka efter en bra plats att kunna sticka nålen som skulle gå igenom min mage till livmodern där de skulle suga ut fostervatten. Ingen bedöv...

Skönt!

Nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har äntligen gått ner hela 5 kilo sedan jag började med LCHF för knappt 6 veckor sedan. I början bara rasade vikten, gick ner strax över 2 kilo första veckan. Sedan har det gått långsamt, en vecka stod det helt still. Men nu så är jag på god väg igen. Sammanlagt ska jag gå ner 11-12 kilo, 10% av min kroppsvikt, tills jag ska opereras. Så säg 12 kilo för att inte ta i underkant, då är det 7 kilo kvar. Ett kilo till så har jag klarat hälften :-) Delmål är viktigt. Rätt roligt, vissa av mina byxor börjar bli stora. Framför allt dem jag tycker är som skönast att ha t.ex. mina bagy-jeans börjar bli riktigt pösiga. Får ha bälte på så att de inte ramlar ner numera *hahaha* Snart kommer jag väl inte kunna ha dem mer... Dessutom har jag kommit till sista hålet på de flesta av mina skärp vilket också är jättekul! Så det märks att det är förändring på gång. Är så glad att allt detta är på gång nu och att det funkar. Som jag skrev i mitt första inlägg om...

Beskedet

 Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka ...